”Får man gråta för att det är så fint?” och ”Jag blir på riktigt religiös” är meningar som kan ha rabblats som mantran i bilen när vi körde ifrån regnet på E55:an och sladdade ner mot Attersee.  Vi lagar middag och slöar i gula campingstolar. Karin läser Siri Hustvedts Summer without men och över en ljus öl under vår randiga campingmarkis pratar vi om vår killfria resa. Killar gör nog sånt här oftare, konstaterar vi och undrar lite varför.

Varför har killar oftare bara killhäng? För många tjejer – de flesta vi känner, drar vi till med där vi turas om vid grillen – är bland det allra viktigaste att ens partner är en bra kompis. Att han eller hon funkar med ens andra kompisar, och vill göra mycket saker ihop. Många killar, inte alla förstås, verkar däremot gärna göra skillnad på partner och kompisar. Ens partner är ens partner – kompisstimulans får man på annat håll. Kanske har det mest med manligt och kvinnligt att göra. Det kan verka som att en del killar helt enkelt finner andra killar intressantare som personer. 

Vi grillar vidare och skålar för dag fem på resan med potentiellt tillhörande kvällsbad och drar upp några gemensamma bekanta som exempel. En kille som är gift och har en liten son och som är pappan-hela-dan med familjen men aktivt väljer bort att involvera sin fru i alla sociala sammanhang. En annan (lite av en kvinnokarl ska nämnas) som konsekvent väljer bort tjejkompisar med förklaringen att tjejer umgås man med när det leder någonstans. ”Jag är precis lika rolig som alla hans killkompisar – vad gör det att jag är tjej?” undrar Matilda. 

Är det så? Att killar oftare tänker kille/tjej och baktankar? Och vad säger det här om tjejer – är vi osjälvständiga som i större utsträckning vill ”dela liv”?  Sånt pratar vi om en sommarkväll vid en österrikisk insjö. Vad tror ni, ligger det något i det? Eller sitter jag här och skriver världens längsta blogg via sms helt utan poäng?