Kom just att tänka på en sak. Ett samtal, rättare sagt, som fördes ganska sent på natten mellan fredag och lördag och som för alla inblandade just då kändes extremt viktigt och mångfacetterat. Och det är det ju, förstås, även om engagemanget tenderar att ta ännu större proportioner just vid de där ”över-en-sista-öl-samtalen”. Vi pratade om barn. Eller, hur man väljer vem man vill bilda familj med. Till saken hör att ingen av oss just då närvarande har barn, än. Tydligt blev dock att det är något alla tänkt på. Vem, när, hur.

– Jag tror inte det viktiga är en kärnfamilj. Det handlar om förebilder. Det viktiga är att man skaffar barn med en bra person, om man sedan är tillsammans eller inte är inte lika viktigt.
– Jag tycker folk tar för lätt på det där. Målet måste ju ändå vara att få barn med den man vill vara med. För barnets och sin egen skull?
– Jag tror att de som bara går på passion och sina egna känslor kanske är de som i större utsträckning skiljer sig sen.
– Jag tror man måste vara jättekär. Man fixar inte den där första perioden annars.

Hur löser man bäst den där stora, viktiga ekvationen?
Man vill välja en person som man tror blir den bästa föräldern. Som man verkligen GILLAR – jag måste citera Halle Berry igen för jag kan inte sluta tänka på hur klokt och sant jag tycker det där är. Som man tror att man kan ha en stabil och god relation till oavsett vad som händer med själva kärleksförhållandet. MEN inte nog med det – man vill välja någon som man är kär i, som kompletterar en, som ger en fjärilar i magen och som står vid ens sida alla bra dagar lika mycket som de dåliga. Som man har ROLIGT med. Kan man få allt? Eller – om inte – vad ska prioriteras? HUR VET MAN?
Jaha. Nähä. Sånt sitter jag och tänker på, med eftermiddagskaffet i näven.