En av mina bästa vänner fick barn nyligen. Efter någon månad hade hon så pass mycket koll på läget och sin nya (brist på) dygnsrytm att hon hann sätta sig och spara ner sina gamla blogginlägg från dramatiska singeldagar.
Hennes omedelbara reaktion var – förvåning.
”Hur hade jag tid? Var fann jag all tid till navelskåderi och överanalyserande?”

Nu har inte jag barn själv, ännu. Men jag vågar mig på den vilda gissningen att tidsbrist kan ställa till det även när det kommer till lust och passion. Att gå från att vara två relativt fristående personer med eget ansvar och vilja till att över en natt bilda ett organiserat företag, där en helt ny person är navet i hela verksamheten, måste ta upp nästan oöverskådligt mycket tid. Och energi. Allt är nytt, ett helt litet liv vilar i ens händer och oron kring detta torde täcka minst två heltidstjänster i sig, bara den. ”Vi skulle ju inte bli sådana som pratar bajsfärg vid matbordet” bannar kompisen sig själv med bekymrad röst och jag, som finner det hela nytt och exotiskt, kan inte låta bli att skratta.

Men mitt i detta har hon självklart en poäng. Det är viktigt att komma ihåg varandra. De ni var innan och fortfarande är. Ni två som precis som vanligt, även om världen är upp-och-ner just nu, mår lite extra guldkantsbra så fort ni får eller ger varann bekräftelse. En del löser det genom att fixa barnvakt då och då. Klä upp sig, äta ute, mata fjärilarna i magen. Och lika rätt som den typen av vardagsuppvaktning är för att blåsa liv i ett slentrianmässigt förhållande, lika rätt är den inom de avskärmande väggarna i bebisbubblan. Är ni på semester – ta hjälp där ni kan. Bamseklubben på charter. Hjälpsamma grannar eller morföräldrar som gärna tar barnen med på utflykt. Eller bara ni två med varsitt glas vin på verandan när barnen somnat. Förutsättningslöst. Vi-stärkande.

Jag tror inte på krav. Och jag tror att känslan av press – att man borde kunna åstadkomma ett någorlunda hett samliv om man bara lägger manken till – i regel har direkt motsatt effekt. Men jag tror på att försöka hålla kontakten mellan stunderna av åtråvärd egentid. Hålla liv i den klyschiga glöden, om man så vill. Fysisk närhet. Visa uppskattning. Prata – om annat än praktiska bestyr eller kroppsvätskor. Kom ihåg de ni är utöver era nya föräldraroller. För då, när ni plötsligt står där överrumplade av lite tid för er själva, behöver ni inte slösa tid på att återfinna den där falnade kontakten. Ni kan ägna er helt åt varandra. Gör det. Bunkra så mycket ni kan under semestern och låt ruset av det ligga kvar och skvalpa tills nästa tillfälle ges. Ha en skön sommar, helt enkelt.

(Apropå detta.)