”I saw the sign, and it opened up my eyes I saw the sign…” Radion skvalar nittiotalsnostalgi med Ace of Base från hyllan i köket och jag kan inte låta bli att le. Det hade varit min och Saras låt, låten vi skrålade medan vi vingligt cyklade genom villaområdet på väg till stallet. Vi älskade den. Och snart är hon här. Hon kommer hem till mig, till oss, till parhuset i Spånga som jag kallat hemma i nästan två år.

Eftertänksamt drar jag med nageln längs köksbänken. Ekfanér. Typiskt Sebbe, han hade inte lyssnat när jag tjatat om att lägga lite extra pengar på tillvalen så vi kunde fått riktig oljad ek. Fanér, det känns så… Som att vi blir en i mängden, en av alla andra Svenssons som bor här. Jag vill inte det, vi är inte så. Och snart kommer Sara, från sitt fladdriga och spännande liv, säkert i sådana höga klackskor som är röda undertill, och ser att vi har fanér i köket.

Det börjar bli kväll när jag ser bussen stanna till nedanför backen och en svartklädd människa – det måste vara Sara, ingen här bär håret i sådär hög knut – kliver av och ser sig förvirrat omkring. Jag går ut på altanen mot vägen, visslar och vinkar med hela armen. Hon nästan joggar upp för sluttningen i skyhöga klackar och kastar sig om min hals. Jag har saknat henne så mycket. Hon doftar gott och rök och stad och hon påminner mig om allt som jag kanske nån gång ville bli men inte är.

– Du strålar, är det första hon säger. Ska inte småbarnsmorsor se slitna ut?

Hon säger det som om hon menar det, lyfter sin paljettklädda arm och drar undan en test av mitt bruna (jag upplever det som grått efter månader av vaknätter) hår och tittar mig i ögonen medan hon skrattar åt min förlägenhet.

– Du också, svarar jag uppriktigt.

Vi går över trädäcket Sebbe just byggt med hjälp av sin pappa (tillika vår granne, förstås) och jag visar henne rum efter rum, vi snubblar över barnleksaker och hon berömmer tapeter och färgval och jag pendlar mellan Svenssonskam och en pirrande känsla av stolthet. När vi återvänder till altanen släpper Sara med en lättnadens suck ner sin späda kropp på en av Ikeastolarna och börjar genast rota i handväskan efter cigaretter. Jag ställer fram de nya vinglasen och fyller dem med kallt rosévin. Sebbe och barnen är hos farmor och farfar på middag och jag har kylen full med utpumpad bröstmjölk för att kunna ta ett par glas med Sara den här sensommarkvällen. Förberedelser. Icke-spontanitet, planering. Sån är jag nu, tydligen.

– Det är galet, säger hon och blåser ut rök mellan ljust röda läppar. Här bor ni.

Hon drar upp benen med de mörkt batikspräckliga tightsen under sig på stolen och låter blicken vandra över mitt detaljinredda uterum.

– Du verkar så lugn, fortsätter hon. Det är så lugnt här, fan vad skönt det vore att ha det så. Så enkelt liksom.

– Och tråkigt?

Min fråga låter hård och jag kunde ha bitit av mig tungan i samma sekund.

– Absolut inte! Du vet vad jag menar, du har liksom allt…

Hon sveper med handen över vår lilla trädgård, carporten med kombin, det rödmålade huset; ”Du har Sebbe och barnen och det här! Du kan liksom luta dig tillbaka.”

Sara, tänk att vi valde så olika. Vi utgick från samma bakgrund, ett slumrande övre medelklass-område på bussavstånd från tunnelbanans gröna linje, vi hade upplevt och delat det mesta. Första ridlektionen, första skoldagen, första kärleken. Och vi hade gemensamt ställts inför alla val som barn av vår generation tvingats börja sålla bland redan under skoltiden. För så länge jag kan minnas har det handlat om möjligheter. Våra möjligheter. ”Du har alla möjligheter gumman. Du kan göra vad du vill. Världen ligger öppen för dig, ta för dig!” Jag förbannade det. Alla val, alla möjligheter som inte gav mig ro att njuta av det jag egentligen ville ha. Det som i svaga stunder fick mig att tvivla på det liv jag lever. Tvivla på att jag ville leva så. Oroa mig över att Sebbe inte ville leva så. Åttiotalister, curlade av föräldrarna sedan första träleksaken. Rotlösa, idealistiska, självuppfyllda, ombytliga, kräsna. ”Va, tog inte du ett sabbatsår utomlands under gymnasietiden? Men du gjorde väl den obligatoriska Thailand-backpackingen efter studenten i alla fall?”

Nej, jag hade inte gjort den. Men jag drömde om den ibland.