Saras telefon piper till med jämna mellanrum. Hon tittar flyktigt på den, scannar av meddelanden och ömsom fnyser, ömsom skrattar till eller knappar in ett hastigt svar. Hennes killar.

– Det är helt sjukt vad de är på helt plötsligt, bara för att jag bestämt mig för lite celibat, säger hon och himlar med ögonen. Hur är det med dig och Sebbe?

Jag begrundar frågan en sekund.

– Det är bra, svarar jag.

Jo, det är ju det. När hon frågar vill jag slå bakut, skrika ”det är toppen, jag har inte bara nöjt mig, jag vill leva så här” men jag inser samtidigt att det är en helt vanlig fråga, ställd av omtänksamhet och nyfikenhet vänner emellan.

– Det är bra. Men vi måste prata om dig, säger jag. Du lever ju där ute i världen, berätta, hur var New York, hur är nya jobbet?

Hon drar upp axlarna och suckar till svar.

– Ärligt, jag börjar få panik Sara. Orkar liksom inte längre. Jag lever ju helt utifrån andras förväntningar. Finns det nån möjlighet så måste jag ta den – förstår du vad jag menar? Sjukt osjälvständigt, egentligen.

Jag nickar. Åh, vad jag förstår, fast vi hanterat det så olika. Hon fortsätter;

 – Jag kom in på min drömutbildning. Och när det inte kändes nog, skaffade jag mig lite till. Jag har lägenheten på Söder och håller fyra killar varma i sms-listan. Jag har trott att jag satt mig själv först hela tiden, du vet sådär som alla sa åt oss att göra, men jag har bara följt allas förväntningar.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta av igenkänning. Eller, ja, igenkänning fast tvärtom. Sebbe och jag träffades när jag var 19. Träffades, som i blev tillsammans alltså. Spanat in honom hade jag gjort under hela gymnasiet, han gick året över mig och när vi äntligen blev ihop, sommaren efter att jag tagit studenten, blev vi det ultimata high-school-sweetheart-paret fast lite i efterskott.

– Fattar du inte hur mycket jag tänker på det där Sara? Min röst stockar sig när jag ställer ner glaset och ser henne rätt i de kajalinramade ögonen.

– Fattar du inte att jag tänker på vad jag missat? Jag fick mitt första barn vid 22, det andra vid 27 och jag har suttit här – i våra barndomskvarter, i fucking Spånga – medan du har rest runt, sett världen, träffat killar som jag bara kunnat drömma om och jobbat med människor jag bara läser om på Resumé.

Sara ser perplex ut. Hon ser på mig, länge, tar eftertänksamt en klunk vin.

– Men jag då? Jag är rädd att jag aldrig kommer komma dit du är Emma. Jag är nästan 30 (ja, så hade vi sagt sedan vi fyllde 22, men det blev ju trots allt mer och mer sant) och jag är inte ens i närheten av familj, stabilitet och minst av allt en kille att vilja ha allt det där med. Ska jag sitta där, ensam, varenda nyårsafton och försöka skåla med min checklista över allt jag hunnit med?

Vi stirrar på varandra över bordet där vi sitter, på en altan i radhusförort, 23 år efter att vi träffades första gången. Sprungna ur samma värld, nu som två vitt skilda konsekvenser av den oändliga rad val och möjligheter som radats upp för oss under åren. Och fortfarande avundas vi det vi inte har. Sara skrattar till innan hon säger det högt, med sin hand ovanpå min.

– På riktigt Emma. Ibland önskar jag verkligen att jag var som du.

Jag tänker på mina vid det här laget sömndruckna barn och min morgontrötta och lata men fantastiskt roliga sambo som snart ska komma hembärandes på dem. För ett ögonblick svämmar jag över lite av kärlek.

– Minns du… börjar jag.

Jag trevar lite här, det här var ju inget jag någonsin tänkt ta upp igen. Djupt andetag:

– Minns du när vi satt på balkongen, på Danne och Rebeckas fest?
– Där i Hammarbyhöjden?
– Ja, det var det väl, jag minns bara att det var en av få barnvaktskvällar och jag sa till dig och Rebecka att… Ja, att jag var avundsjuk på er. Att jag ångrade mig ibland, typ.
– Jag minns. Jag minns också att du inte har tagit upp det sedan dess, och det tyder väl på att det var en flyktig känsla..? Emma, det var ingen stor sak.

Sara ler ett underfundigt leende.

– Det var på samma fest jag frågade Robban om han ville rymma och gifta sig med mig helgen därpå, säger hon. Hans tjej blev lite irriterad tror jag. Det kanske var vilsenhetens kväll?

Vi sitter tysta en sekund innan jag lutar mig tillbaka med ett trött leende och höjer glaset i någon slags försonande skål.

– Vi är väl vilsenhetens folk, antar jag.