”Tjejer snackar bara om hästar och tamponger.”
Så brukar S säga, himlandes med sina stora ljusblå ögon, när han av outgrundlig anledning vill ha en ursäkt för att inte följa med oss på öl.
”… och relationer”, brukar vi tillägga med beslöjat tonfall, för att försöka understryka att här kan man minsann missa något om man inte hänger på.
Relationer, ja, vi pratar mycket om det. Alla sorters. Vi vrider och vänder och skrapar och luftar och dryftar saker som tidigare känts oförklarliga men som klarnar så fort man sätter ord på dem och man får instämmande hummanden (eller bryska tillrättavisningar) från de man litar på i alla lägen.

Så nu vet ni, killar. Mycket hästar, tamponger och relationer för vår del, tydligen. Men vad pratar ni om? Kan det vara som den här artikeln antyder (även om man tar den med en näve salt) – att killar i större utsträckning ”lämnar ut” sin partner? Utan att tänka på det eller mena något illa, skulle jag tro, men ändå? För mig är det där ganska mycket en fråga om respekt. Jag har några, nära vänner som jag pratar om i princip allt med, och de vet. Det finns alltid gränser, och har man fått ett förtroende så håller man det förstås, men de vet det allra mesta om hur jag känner. I övrigt ser jag liksom inte poängen med att redogöra för relationen; bråk, uppvaktning, sexliv eller svartsjuka, inför öppen ridå. Inte på en middag, inte för jobbarkompisar och inte, som en del, på Facebook eller i andra sociala medier. Att nämna varandra är en sak – att lämna ut en helt annan.

Vad tycker ni, var går gränserna (kille eller tjej spelar förstås ingen roll) för hur mycket man får/kan/vill lämna ut sin pojk- eller flickvän? Hur gör ni – och hur vill ni att er partner tänker?