Det gör förjävla ont när det tar slut. När allt plötsligt bara blir en massa tomma hål. I framtidsplanerna, i vardagen, i bokhyllan, i garderoben. Och sen – ifrågasättandet. Är det mitt fel, vad kunde vi gjort annorlunda? Var allt bara på låtsas? Uppbrott gör ont för båda. Men ondast gör det för den som inte hunnit börja sörja. Som var oförberedd, som inte visste hur nära det låg. Eller som tvingas inse att medan han eller hon har planerat bröllopsbordsplacering har den andra gått med kalla fötter och funderat över närmaste väg ut.

Det är inte ovanligt att förhållanden möter abrupta slut när de ställs inför stora förändringar. Stora beslut som graviditet, giftermål eller samboskap vänder lätt upp och ner på en komplikationsfri tvåsamhet. För att man tvingas rannsaka sig själv. Ompröva sina känslor. Dubbelkolla så att de håller för vad man lovar. Och kanske ökar risken då, när man står där och gräver i vad man egentligen vill, att man plötsligt inser att man är helt fel ute.

En av mina bästa vänner styrde av sitt bröllop för några år sedan. Inbjudningarna var skickade, maten ordnad, lokalen bokad. Den egensydda klänningen i tryggt förvar i garderoben – tillsammans med känslan av förlorad kontroll och skuld. Hon hade förstås inga baktankar. Inget ont uppsåt. Hela vägen fram till uppbrottet ville hon bli hans fru, invaggad i tryggheten och viljan att bilda något nytt med honom. Hela vägen, fram tills hon vågade inse att det inte var rätt sorts kärlek hon kände. Ni vet, det där med att älska men inte vara kär. Kanske hade hon blandat ihop det, jag vet inte. Men jag vet att det var det svåraste beslut hon någonsin tagit.