Ibland vill man att det man ska säger ska höras av någon annan än den man säger det till. Att någon med kritstrecksrandig ärm ska bryta in precis när man är på väg mot ett högljutt missförstånd, sansat säga ”nej, hon menade inte så, hon sa såhär och det är ju faktiskt precis vad du säger också om du tänker efter”. Att någon ska medla när man är på olika spår, eller på exakt samma spår men på våldsam kollisionskurs. Att någon som man inte har en massa andra trassliga känsloband och mekanismer kring helt opartiskt ska säga ”men du, nu tänker du ju helt åt helvete.” När är det dags att gå dit? Och när är det för sent? Jag har aldrig gått i parterapi. Men jag har många gånger tänkt tanken. Och jag har gått själv, vilket är bland det bästa jag gjort. Men då är det bara sig själv man fokuserar på, och det är något i den där par-biten, att man gör en gemensam ansträngning för att lösa sina problem, som känns fint och klokt. Kompisar till mig gick innan de fick barn, för att känna sig trygga i att de ville samma sak, att de kunde förstå varandras glädje/oro/panik/förväntan inför det där livsomvälvande som väntade. Ett annat par gick efter att de gjort slut, för att kunna ha en bra ex-relation och delad vårdnad. Folk går av en massa olika storlekar på anledningar, uppdagad otrohet, överdrivna bråk om disken. Vad tror ni om parterapi? Har ni gått?