När Matilda kommer sladdandes från jobbet har jag och Anna redan suttit någon timme i solen utanför gallerian på Hästgatsbacken, med varsitt glas vin och benen insvepta i tjocka filtar. Jag har då varit på ön i två timmar och som vanligt lagt en timme och femtiofem minuter av tiden på att fundera över vad och vilka jag skulle vilja frakta hit om jag kanske bara skulle låta bli att åka hem igen. Och sen gör vi mest som vi brukar. Vi dansar i stora ringar till tveksam musik på Munken, klättrar i ruiner, går på Surfers och träffar gamla kompisar och kollegor och stirrar hänfört på havet från porten vid Kruttornet. Sedan ägnar vi en hel dag åt gårdsvisningar och dagdrömmeri på södra Gotland innan vi går till Munken igen. Vi hinner prata om vem som egentligen personifierar ordet ”sensuell” (Lena Endre, tror vi?), om varför Dr C inte tror på förhållanden (eller livslång kärlek) och om hur viktigt det är att få imponeras av, och lära sig saker av, den man är tillsammans med. På hemresan tänker jag på Anna och hennes pendlarkort på gotlandsfärjan och på hur hon åker ner varenda helg för att få vara med han som hon är kär i. Och så tänker jag att det är lite samma för mig. Vi har en intensiv distansrelation, passionerad (mest från mitt håll ska erkännas) och ödesbestämd, och det funkar ganska bra hittills eftersom ingen av oss är speciellt svartsjuk. Men det får inte gå för länge mellan gångerna vi ses. Då tappar vi bort varandras vardag och glider ifrån varann, Gotland och jag.