– Vet du vad jag har kommit på? Man behöver inte vara en supermänniska.
– Nej..?
– Så nu vågar jag vara liten och ledsen ibland, och nu kommunicerar vi plötsligt hur mycket som helst. Nästan jobbigt mycket, men vårt förhållande är mycket bättre.
– Han inser att du också behöver en klippa, inte bara vara en själv hela tiden?
– Ja men typ. Alltså, när jag låg sjuk för några veckor sedan sa han ”ta inte det här fel nu men fan vad skönt att få ta hand om dig, du som är så jäkla stark hela tiden” och där låg jag och trodde jag var jobbig som bad honom köpa alvedon.
– Mm, känner igen det..
– Så nu blir det ändring! Nu ska jag försöka lita på honom och våga visa när jag är orolig. Alltså jag tänker inte gå på samma begravning två gånger; antingen går jag och är ledsen och oroar mig över att det kan ta slut och så blir jag jätteledsen när det väl gör det – eller så har jag det bra just nu och blir ledsen sen om jag måste.
– Klokt.
– Mm. Jag ska göra något bra av det här. Det ska vara som en såndär liten tyg-patch som man syr på sin ryggsäck, som det kanske står Funäsdalen på eller nåt, typ ”här har jag varit”, det här är min erfarenhet.
– Det är kanske världens bästa liknelse.
– Mm. Och om det skulle ta slut tänker jag inte släpa runt på massa jobbigt bagage, jag ska bara ta med mig det som jag vill ha och behöver.
– Ja, det andra vill man ju ändå bara checka in eller råka glömma någonstans.
– Precis. Och vad fan, att gå och sucka över allt bagage man tar med sig in i nästa relation… Man packar ju sin jävla väska själv.