”Det känns tråkigt förstås, det känns som att jag inte hann visa vem jag egentligen är.” Känner ni igen? Standardsvar 1A när frågan ”Hur känns det?” ställs till utröstade deltagare i dejtingsåporna. Och precis så måste det ju kännas. Så känner man ju själv ibland, när något man inte ens hunnit engagera sig i plötsligt är över utan att man fick visa hur fenomenal man egentligen är. Och med fjorton kameror i ansiktet samtidigt som man rivaliserar med ett tjugotal andra singlar om en bondes/ensam mammas/bachelors gunst kan det ju knappast vara lättare att komma till sin rätt. Men ibland kan det där scenariot nog få motsatt effekt hos den som känner sig förbisedd. Man kanske inte ens var särsklit intresserad från början, men ändå reagerar man med att envist hänga sig kvar för att visa vad han eller hon gick miste om. Sms:ar, propsar på att ses för att briljera med sin vitsighet och charm, sms:ar igen. Och för påfluget beteende när den andra parten redan avslutat det hela gör antagligen inte saken bättre. Vad säger ni, hur hanterar man bäst en sådan situation? Skräckexempel? Solskenshistorier?