En kyss. Där drar alltså de flesta gränsen för otrohet. Och det är klart att gränserna ser olika ut för alla, och att tankar och det man säger till någon annan inte alltid är ”okej” sett till den exklusivitet man lovar den man lever med. Men det finns en skillnad i det man säger och gör (som man kan styra över) och tankar, som faktiskt inte alltid är så lätta att kontrollera. En måttstock måste ju ändå vara att om det inte känns okej att min partner skulle göra så mot mig, så ska jag inte göra det själv. Eller som Åsa skriver; det som känns förbjudet är oftast förbjudet. Förhoppningsvis är många av oss insiktsfulla nog att inte göra skillnad på de regler som gäller en själv och de som gäller ens partner. Men, jag skulle säga att det viktiga är inte var gränsen går. Det viktiga är vad man kan tänka sig att leva med och förlåta. Om ens partner har haft en lång sms- och samtalsrelation med en annan, bakom ens rygg, och den dessutom har innefattat känslor – kan du lita på din partner då, gå vidare med honom eller henne, även fast det inte hänt något rent fysiskt? Samtidigt – om ni lever ihop, kanske har ni barn eller åtminstone en gemensam lägenhet och drömmar om ett helt liv ihop – skulle du inte förlåta en berusad kyss på en firmafest om det inte fanns känslor inblandat? När förlåter vi och inte? Är det inte det det handlar om; vad gör ett förtroende så förbrukat att det inte går att klistra ihop ens med all vilja i världen? För det är väl just förtroende som det handlar om, en bra relation. Tänker jag.

”App-app-app.. Där går gränsen.”