Att ohämmat stirra ut en snygg kille med vilt skägg under en hel tunnelbaneresa mellan Fridhemsplan och Slussen och inte ens få en nick tillbaka. Att få ett ”nej tack det är bra” när du efter månader av trånande tar mod till dig och vågar bjuda ut. Att inte få svar på sms eller mejl, eftersom ni är ju bara ytliga bekanta och det är väl inte så viktigt och ni ses väl sen, ute nån gång, softa, och du tvingas inse att han är verkligen inte intresserad av dig såsom du är av honom. Att tvingas accpeptera att den du är kär i är kär i din bästa vän och att det aldrig, aldrig kommer bli ni. Att vänta på att den du älskar och älskar med ska lämna sin lagvigda make/make. Att bli lämnad efter år av samboskap och stå ensam med halvtomma bokhyllor och utan egen dammsugare. Olycklig kärlek kommer i alla skepnader. Mer eller mindre smärtsamma förstås. Jag tror till och med man kan vara olyckligt kär i någon man aldrig träffat. Alltså inte Håkan Hellström eller så, eller jo det kan man säkert också vara av olika orsaker, men jag menar en person som man inte ens vet om den finns. Drömmannen/-kvinnan. När man är själv, eller ensam fast i ett förhållande för den delen, tror jag ofta man är lite olyckligt kär i bilden av den man vill träffa. Den som ska laga ens trasigheter, förstå en som ingen annan, stryka en över håret och säga att allt blir bra. Den som har sakerna man insett att man behöver, eller framför allt som kanske inte har de saker man erfarenhet vet att man inte vill ha. Man blir ju kär vid tanken, och så vet man inte ens om hon eller han finns. Det är också olycklig kärlek. Och den är inte särskilt enkel bara för att den är fiktiv.