Vi skulle ju prata turbokärlek (jobbar på kvällstidning, talar i rubriker) och jag intar genast ställning för. Såhär svarade jag här, angående kärlek vid första ögonkastet;

”… förhoppningsvis har både man själv och den man blir blixtförälskad i fler sidor än de som ryms i ett första ögonkast – och när vi lär känna alla andra sidor hos varandra kan ju förälskelsen svalna. Eller självantända, om det är alla rätt. Men oavsett fortsättning är det ju fantastiskt när allt bara stämmer. Utan att man fattar varför, eller vad man ska göra av det. Man bara surfar på den där filmkänslan.”

Surfa på de sköna känslor som surfas kan. Alla är olika, en del blir kallfotade om det går för snabbt och andra har inga problem med att byta ringar efter en vecka för om det känns rätt så känns det rätt och ja det är en klyscha men varför ska man vänta då? Det är det fina, snabbt för vissa är långsamt för andra och man ska förstås ta det i vilken takt man vill. Men inget skriker romantik som berättelserna om paren som gick hem tillsammans någon regnig kväll från en tråkig fest och sen gick han aldrig hem igen, det säger jag bara. Om jag ska hala fram någon slags pessimism så visst, saker kan gå fel. Det kan dyka upp sämre sidor hos personen efter hand, ni kanske inte var så lika som ni trodde, skelett kan rasa ut ur garderoberna och inte vet jag vad som kan hända. Vänta, ”man vet aldrig vad som ska hända”, jag känner igen det där från.. ja men just det, resten av livet.

Vad säger ni?