Den trettonde december 1995 firade jag och min familj lucia på svenska skolan i Addis Abeba. Vi hade lussat och sjungit hela dagen och jag var sådär juluppfylld och traditionstörstande som man tenderar att vara när man är utomlands en längre tid (jag skyller på det, men jag är i sanningens namn ett minst lika stort traditionsfreak på hemmaplan). I bilen på väg hem till radhusområdet där vi bodde berättade jag på uppspelt fjortonårings-engelska för vår chaufför och vän om högtidsfirandet. Jag berättade om Sverige och snön, luciatågen, pepparkaksgubbarna, ljusen i kronan, sångerna, bakverken och stjärngossarna. Jag visade mina glittergirlanger och sjöng Sankta lucia medan den smutsvita Toyotan passerade Churchill road och den stora korsningen som i folkmun kallades Confusion square. Han nickade och hummade och när jag avslutat min berättelse stirrade han på mig med en blick fylld av lika delar förtjusning och tvivel.
– And all this.. In Sweden you do all this for Lucy?