Vi var på fest, en stor och blöt maskerad för något år sedan, jag och två kompisar. Vi kände i ärlighetens namn inte så många andra där men vi höll våra avancerade maskeradutstyrslar framför oss som charmerande isbrytare och lyckades mingla obehindrat hela kvällen. En av vännerna hade just träffat en ny kille, en sån där vid-första-anblicken-alla-rätt-partner, som hon vid tillfället för festen hunnit dejta intensivt någon månad och var lätt upp-över-öronen-kär i. Men denna första kväll hon var ute på helkvällsgalej sedan de träffades skulle varningsklockorna komma att dåna så de överröstade musiken. Som han ringde. Sur och jävlig och misstänksam, ömsom skällande och ömsom hånskrattande åt hennes småberusat glättiga stämma när hon försökte blidka honom över telefon. Det påföljande relationssnacket vid köksfläkten blev festens medelpunkt, och i fönstret intill där vi pratade om hennes besvikelse och snabbt skiftande känslor minns jag att en filmstjärnestilig betraktare satt och nickade och inflikade att såna varningsklockor ska man alltid lyssna på. Svartsjuka är ingenting som går över – antagligen blir det bara värre. Och eftersom killen formally known as Alla-rätt överhuvudtaget inte förstod hur hans beteende skulle kunna vara ett problem så avslutade hon den där relationen någon vecka senare.
Det är ju ingen ovanlig situation. Allt kan vara dans på rosor och rosa moln och så kommer ett oprovocerat raseriutbrott och man vill liksom inte inse det så man slätar över och glömmer och sväljer besvikelsen och försöker lite, lite till. Jag har upplevt det, alla har säkert gjort det någon gång, men frågan är var man drar gränsen? Vad sätter igång era varningsklockor? Ska man alltid lyssna på dem, eller ska man kämpa sig förbi dem första gången och se om det kanske bara var en engångsgrej? Och om man ignorerar varningsklockor så många gånger så att det tillslut blir default – att saker som tidigare fick dig att reagera plötsligt bara är helt normalt – vad händer då?