Det finns säkert ungefär lika många sorters otrohet som det finns människor. Det finns den sortens affärer som den bedragna aldrig får reda på – och de är antagligen ganska vanliga, med tanke på den deprimerande otrohetsstatistiken som når oss från mer eller mindre trovärdiga källor. Det finns de som har pågående affärer under lång tid. De som trampar rätt utanför skaklarna och ner i klaveret under en blöt firmafest och sedan aldrig mer. De som aktivt söker otrohet via för ändamålet upprättade och sajter (läs: idioter). Kanske det finns en och annan Arnold Schwarzenegger där ute också, som till och med visar sig ha en utomäktenskaplig avkomma i rockärmen.

Och självklart betyder det en hel del för frågan om man kan förlåta eller inte – vilken sorts otrohet det handlar om. Men de som förlåter. Vad är knepen? Är det omständigheter/livssituation (barn, familj, ekonomi etc) som får en att uppbåda den viljestyrka och beslutsamhet som måste krävas för att våga lita igen när man fallit så långt från allt vad förtroende heter?

Och därtill; förlåta är förstås en sak. Gå vidare tillsammans är en helt annan. För även om man efter att ha kämpat och repat sig känner att man kan förlåta en person för ett svek, är det långt ifrån säkert att man vill och kan våga lita på den personen igen. Personligen tror jag att jag skulle vilja, och önska att jag kunde, förlåta. Men jag skulle antagligen inte kunna lita på personen igen. Vissa kan säkert. Vad tror ni, vad är era erfarenheter? Kan man komma vidare (utan att den ena för alltid ligger på minus och den andra riskerar ett liv kantat av bitterhet och misstänksamhet)? Kommer det alltid fortsätta komma upp, eller kan man lägga det helt bakom sig? Och det här med ”en gång otrogen, alltid otrogen” – stämmer verkligen det? Skeptisk.