Vi tar den om bråk då? Tror inte ni också att bråk, i begränsad omfattning (och utan alltför vassa ord för det är då man får de där svårläkta ärren som aldrig slutar klia) kan vara bra för en relation? Jag är ingen bråkande människa, skulle antagligen betecknas som konflikträdd ibland, men jag förstår ju att många missförstånd eller tunga känslor kan redas ut om de ventileras. Och hellre att det görs via bråk än inte alls. (Dessutom är ju att bli sams bland det bästa som finns.) Men det måste finnas bra och dåliga sätt att bråka på, för att inte den där långdragna, sårade känslan ska ligga kvar, för att man inte ska bli rädd att bli lämnad eller få för sig att dra för det här går ju ändå åt helvete, för att man ska våga lita på varandra – inte såra där det gör som mest ont, inte svika fast man är osams.. Ni vet? Jag har upplevt helt olika sorters bråk i relationer, de har säkert de flesta. Man kan vara hur lika och synkade som helst men ha helt olika sätt att hantera konflikter. Den ena kanske sluter sig, går undan och tjurar medan den andra hellre vrålar eller slår näven i en vägg. En kanske är långsint men lågmäld och den andra raka motsatsen. Kanske ligger knepet i att lära sig bråka rätt. Vad tror ni?