Han satt redan på caféet på Rörstrandsgatan när jag morgonen den fjortonde januari klev in och borstade snö från duffelklädda axlar och mörkt långt hår. I nästan trettio minuter satt vi där mittemot varandra innan vi fumlande betalade våra frallor och nästan sprang upp till min lägenhet ett kvarter bort.

Den femtonde januari på eftermiddagen hade jag känt honom i två dygn. Jag hade älskat med honom två gånger och jag visste vad han hette i efternamn. Jag visste också att hans flickvän om fyra månader skulle föda deras första barn.

Hans bröst var täckt av mörka, mjuka hårstrån och jag älskade från första stund att låta mina fingrar leka med dem. Den tjugoandra januari lämnade vi inte min säng förrän solen envist försökt tränga in genom persiennerna under några timmar och sedan uppgivet åter gått ner. Naken gick jag runt, runt, i mitt kombinerade sov- och vardagsrum och vågade låta ljuset utifrån avslöja skavanker jag tidigare gömt i tjocka tyger. Han låg på mage i sängen, följde mig med blicken, tittade tills han skrattade, sa att han blev bländad, drog ner mig intill sig varma lakan, tillbaka till okoncentration.

Vi pratade inte om Henne. Några av dagarna vi känt varandra hade hon av en lycklig slump varit bortrest och hälsat på sin syster och de andra dagarna ”jobbade” han eller ”spelade tv-spel med kompisar” och när han skulle lämna mig och åka hem till henne stod vi i duschen tillsammans och skrapade bort varenda rest av mig från hans hud. 

Jag grät då men jag tror inte att han såg det. Eller så ville han bara inte veta.

Den tjugosjunde januari trodde jag att jag hade känt honom hela mitt liv men att vi bara inte träffats förrän nu. Värmen steg i hans bil medan vi rullade ut på E4 norrgående vid Norrtull, skinnsätena värmdes upp under mina genomfrusna jeans när vi passerade Haga Norra. Solen spelade över fasaderna på de nybyggda husen vid Frösunda och jag kunde inte motstå impulsen att sjunga med i Håkan Hellströms lekande melodier på stereon.

Jag tror att jag frågade honom tre gånger under bilresan om han visste hur lycklig jag var.

”Jag kan inte fortsätta Mia.”

Han sa bara det, jag väntade en minut eller kanske flera när han stannat bilen utanför Gröna stugan vid Lötsjön där jag skulle bjuda honom på lunch men det kom inget mer. Han blick var fäst vid någonting långt borta, på andra sidan sjön kanske, hans ansikte mer allvarligt än jag någonsin sett det.

”Vad menar du Martin?”

Rösten bar knappt när jag äntligen lyckades pressa fram orden, munnen kändes som att den torkat i ren panik. Ångesten smet åt som kalla, vassa händer kring min hals och rädslan gjorde mig illamående. Jag lutade huvudet mot rutan, gned näsan nästan maniskt mot den kalla rutan. Mina händer hårt knutna i knät, det röda nagellacket nästan helt avskavt.

”Vad menar du?”

Igen. Lägre, mer uppgivet. Mellan tårarna.

”Jag kan inte göra såhär mot henne. Vi ska ha barn, hon räknar med mig och jag måste välja.”

Jag minns inte om jag svarade något. Han såg på mig tillslut, efter att jag iakttagit hans sneda, sorgsna profil i vad som kändes som timmar. Jag tror att jag var helt tyst när jag tog min handväska och klev ur bilen.

Ingenting hade förändrats i min omvärld som just nu var Tulegatan i norra Sundbyberg. Det var nästan med förvåning jag insåg det. För en månad sedan var jag här och simmade med Sandra, där borta i det gamla tegelröda badhuset, vi var och fikade på Gusto uppe i centrum efteråt och vi handlade strumpbyxor på Åhléns. Allt såg exakt likadant ut nu som då fast jag hunnit bli en helt annan.

Bilarna, inplogade bakom vallar av grågrusig snö, barnen som rödmosiga störtade ut från badhuset efter simskolan, träden som knäade under tunga snötäcken mellan fyrtiotalshusen i backen. Doften av kaffe letade sig fortfarande ända hit från rosteriet borta på andra sidan centrum. Ica Duvbo skyltade fortfarande med prisbomber och medlemsrabatter.

Idag fyllde Lola två veckor och jag hade hunnit genomleva en hel värld under hennes första fjorton dagar i livet. När jag gick på buss 515 vid Tuletorget, skrapade av snön mot kanten på trappstegen, fick en vänlig blick av en grånad chaufför och lutade huvudet mot bussfönstret med Coldplay på smärtsamt hög volym i lurarna var det allt jag kunde tänka på.

En hel värld på två veckor. Ett helt liv kvar efter det.