När jag målar naglarna röda blir jag till någon annan, en thrillerkvinna, någon mystisk och dimbeslöjad. Det är sant! Det funkar inte om jag gör det varje dag, förstås, jag varvar med avbitet svart eller bortskavt grått eller till och med fransk manikyr för prydliga (läs: tråkiga) dagar. Men när de är röda. DÅ. Jag hade röda naglar eftermiddagen den trettonde januari när jag satt hemma vid mitt perstorpsbord och pluggade kommunikationsteori. Jag hade målat dem som en i raden av distraktioner som gärna uppstår när jag pluggar hemma. Mittemellan disk, dammsugning och sorterandet av skor, böcker och cd-skivor – där någonstans satte jag mig i min djupa fönsterkarm i köket och målade naglarna med Cherry Red.

Det ringde på dörren just när jag börjat tugga bort nagellacket för att få en ursäkt att måla på nytt. Jag ramlade nästan av stolen som en omedelbar reaktion, jag avskyr när folk ringer på dörren utan att ha förvarnat via telefon eller sms eller Twitter eller… Ja, det stressar mig. Det stressade mig när jag rusade förbi hallspegeln i teak och möttes av en trasslig mörk hårknut över ett par enorma läsglasögon och en illa matchad mjukisdress. Det stressade mig att jag inte kunde se vem det var som stod där utanför eftersom dörrknackaren sjunkit ihop till en hög med kläder centralt placerad på stengolvet utanför mitt titthål. Ett skakande bylte kläder, såg jag när jag försiktigt sköt upp säkerhetsdörren med ena foten.

”Åh, vilken tur att du är hemma, jag måste be dig om hjälp…”

En tunn röst från klädhögen och ett ansikte grimaserande av smärta.

”Vad har hänt? Hur mår du?”

Grannen från lägenheten mitt emot mötte min blick med skrämda ögon. Hennes ljusa hår var tillbakadraget i en tofs och hon höll händerna i en skyddande gest över sin stora, runda mage där hon låg ihopkrupen på sidan i det kyliga trapphuset.

”Mia, mitt vatten har gått, jag har så ont att jag inte kan stå och Micke är på jobbet, han svarar inte på mobilen.”

Hon nästan väste fram orden mellan sammanbitna tänder och tunga, ansträngda andetag.

”Herregud!”

Varför skrek jag på Gud? Det gör jag aldrig annars. Nu skrek jag det rakt ut och upprepade det dessutom som ett mantra för mig själv medan jag sprang in i lägenheten, hämtade mobilen och en stickig angorafilt att lägga över grannen som alternativ till att släpa upp henne från det iskalla golvet.

”Hallå? Ambulans, ni måste skicka en ambulans, Norrbackagatan 17 i Vasastan. Min granne föder nu!”

Minuter senare – obeskrivligt snabbt faktiskt om man verkligen föreställer sig den fysiska sträckan från Karolinska sjukhuset, via Solnabron, Torsgatan och Karlbergsvägen – slirade ambulansen in i snömodden utanför porten. Jag stod redan där, höll upp dörren med adrenalinskakiga händer, hoppade jämfota för att försöka hålla värmen i kylan. Då, några minuter i fyra på en vintermörk gata upplyst av disiga gatlyktor, var första gången jag såg honom. Han hoppade ur ambulansen i gröna kläder, halkade rätt ner i en snödriva innan han återfick balansen och log mot mig så att snön smälte i hela kvarteret.

”Förlossningsdags?”

Han sträckte fram en varm, fast hand och fattade min skakande, kalla i en hälsning på väg in i porten. Jag följde efter honom, bakom mig kom ännu en man men honom minns jag inte ens hårfärgen på, vi sprang på rad upp för de tre trapporna och jag rabblade urskiljningslöst upp den ömsom nödvändiga och ömsom helt ovidkommande information jag skrapat ihop.

”Hennes kille är på jobbet, ni måste få tag på honom!”

Han som gick först vände sig mot mig utan att flytta på leendet.

”Vet du, vi fokuserar på mamman tänkte jag, så kanske du kan försöka nå honom under tiden?”

Händerna skakade när jag en halvtimme senare tände en cigarett utanför Karolinska. Jag åkte med förstås, jag kunde inte lämna henne. Djupa bloss på cigaretten och blicken fäst på parkeringsplatsens infart, inga nya bilar än. Från den trasiga lappen på deras brevlåda visste jag att hon hette Åkesson och i ambulansen hade hon påmint mig om att hon hette Jenny i förnamn. Mitt namn kunde hon, för jag var den som satte upp lappar om stundande fester eller klagade på snöröjningen vid cyklarna med jämna mellanrum. Usch, att folk ser mig som en sådan, jag visste inte det. Eller jo, det gjorde jag kanske, det är väl ännu en raden av förträngningar jag ägnar mig åt.

”Är det inte cigarr man ska röka vid förlossningen?”

Jag hade inte ens hört honom komma ut från entrén men nu stod han där med sitt leende igen. Mörkt, halvlångt hår som inte såg ut att irritera honom trots att testar av det hela tiden föll ner i de bruna ögonen. De gröna sjukvårdarkläderna under en stor mörkblå dunjacka, en fullpackad tygpåse i ena handen.

”Det är väl pappans business”, svarade jag och viftade med mobiltelefonen.

”Jag fick tag på Micke, han sitter i en taxi, han är här om någon minut bara.”

Han nickade, han som jag ännu inte visste vad han hette men som rubbade hela mitt system bara genom att stå där, en meter ifrån mig i snöhögarna.

”Allt verkar gå bra därinne, det kommer nog gå snabbt nu. Det var tur att du var hemma och ringde.”

”Ja, jag ska väl.. Micke byter väl av vakten nu, antar jag.”

”Ska du hem? Jag kan köra dig, jag ska till Kungsholmen så det är på vägen.”

Det var rusningstrafik när vi lämnade Solna och sjukhusområdet och rullade över Solnabron in på Torsgatan. Han pratade med mig men jag minns inte om vad, jag minns bara att jag upplevde stämningen som elektrisk och att jag älskade hans småländska, skorrande dialekt. Han hette Martin. Marrr-ttin hette han, han kom från Vetlanda och han tittade uppmärksamt på mig när han berättade, väntade in mina ”mm” och ”mhm” och frågade intresserat trots att han inte fick mycket till svar. När han för andra gången den dagen bromsade in utanför min port hade jag nästan kramat sönder visitkortet jag letat fram ur väskan och nu höll i handen.

”Här är mitt kort.”

Det var den första hela mening jag yttrat sedan vi satte oss i bilen och jag slängde ur mig den samtidigt som jag öppnade passagerardörren och lät ena foten landa i snömodden utanför.

”Vill du att vi hörs av?”

Han såg på den fransiga pappersbiten i sin öppna handflata och vände sedan upp blicken mot mig. Den var allvarligare än jag hade förväntat mig, leendet var borta och ersatt av något undrade, frågande. Han fortsatte innan jag hann svara.

”Jag är… jag har en flickvän, bara så du vet det.”

Mina axlar åkte upp i någon slags ursäktande ryckning, det var med all kraft jag lyckades pressa fram ett obekymrat leende innan jag lämnade bilen och halkade de tre metrarna fram till porten. Jag tyckte mig urskilja en hand höjd i en vinkning inifrån dunklet i kombin innan han körde iväg. Den snötäckta asfalten dämpade ljudet av rivstarten och jag skämdes som en hund när jag utmattad lyfte det ena mjukisbyxklädda benet framför det andra, trappsteg för trappsteg genom det aprikosfärgade trapphuset ända upp till våning tre och den lägenhet jag lämnat i adrenalinrus bara någon timme tidigare.

Den kvällen, den trettonde januari, fick jag två sms. Det ena gjorde mig jublande lycklig och oväntat stolt.

”Lola föddes 18.35. Tack snälla granne och blivande barnvakt för all hjälp.”

Det andra kom någon timme senare och vände upp och ner på allt som var jag.

”Du försvinner inte ur tankarna du. Följ med mig på frukost i morgon?”