Har ni sett det här? Speed-Hating. Roligt, tyckte jag vid första anblick. Skönt att komma ifrån det förutsägbara dejtingformulär 1A – vad jobbar du med, var kommer du ifrån, hur gammal är du, har du goda gener för eventuell fortplantning.. På så sätt uppiggande. Men sedan slog det mig hur vansinnigt icke-uppiggande det vore att gå på en dejt där man neggar sig igenom samtalsämne efter samtalsämne. Pessimism är bland det tristaste jag vet, ni vet människor som på frågan ”hur mår du?” svarar med ett släpande ”jo, det måste gå..” eller de som konsekvent inleder meningar med ”nej, men…” eller helt enkelt suckar inledningsvis i allt de säger. TRÅKIGT. Tyvärr smittsamt också.

Finns det inget mellanting? Speed-Relating? Speed-Focusing? Nischade dejter där man i stället för att försöka täcka in hela sin person och bakgrund i en minutlång presentation riktar in sig på ett litet, oväntat område av samtalsämnen? Man kan enas om ett otippat ämne och sedan avverka tre minuter med att prata om sin bästa/mest oväntade/värsta resa, sin högstadieperiod, sin bästa lediga söndag, musiken som skulle spelas om man ordnade klubb, vilken modell man skulle vara om man var en bil och varför. Eller ja, ni vet. Det handlar om tre minuter, ni hinner ändå inte med några uttömmande livshistorier. Finns det gnista så finns väl gnista, oavsett om ni rabblar positiva egenskaper eller era bästa recept baserade på grönsaker.

– Åh, vad vackert det är älskling. – Jo, synd att man blir bländad bara. Och att den här träbänken är så satans obekväm, och det hade ju varit ännu vackrare om det hade flutit omkring några svanjävlar där ute också.