Om kompromissande och att få vara sig själv. Tänker mycket på det, vad som är vad, men slår hela tiden knut på mig själv när jag försöker få ner det i ord. Så här; vi letar väl ofta efter en relation där man bara får vara sig själv, där man är trygg i att man är älskad för den man är. Samtidigt är det viktigt med kompromisser och anpassning, för att relationen ska fungera. Men var går de där gränserna?

När gör man avkall på sig själv, börjar leva för någon annan, och när är man en flexibel, kompromissande partner som ändå känner att man får vara sig själv fullt ut? Att göra saker man kanske inte själv är så sugen på, bara för att man vet att det betyder mycket för den andra? Det är ju viktigt, det är att visa kärlek och respekt och intresse, men var går gränsen till att man börjar leva för någon annan? När man inte får samma sak tillbaka?

En relation består väl sällan av två exakt likadana människor – således agerar och reagerar man inte likadant i alla lägen. Risken finns ju att den ena blir den som anpassar sig; kanske inte för att hon eller han måste, utanför att man är så som person. Och så oljas maskineriet och relationen blir lättare och mer friktionsfri och den bakomliggande anledningen är att den ena hela tiden smyganpassar sig efter den andre. Tills den får nog, tänker ”jag vill bara få vara mig själv” och börjar söka efter en ny relation. Eller?

Vad säger ni, vad är viktigt och vad är destruktivt? Var drar ni gränserna?