”Vi klickade liksom inte.” Kanske ett av de vanligaste sätten att avfärda en dejt – ofta efter bara ett möte eller två. Jag har också gjort det, men jag är lite osäker på varför.

Kanske hoppas man så intensivt på den där marken-förvann-under-fötterna-känslan att det bara blir just det, den himlastormande kontakten, man letar efter? Eller kanske är man rädd, och hänger upp alla sina gamla issues och bagage på det där som redan är allmänt vedertaget? Klicket. Eller, mest troligt, är det lite av båda.

Efter lite läst kurslitteratur så inser jag dels att vi använder alla möjliga skyddsmekanismer för att vi egentligen inte vågar/vill/tror att vi kan, och dels att det kan komma långt senare. Förklara annars för mig hur gamla kompisar plötsligt kan bli himlastormande förälskade? Och dessutom – det torde vara omöjligt att rymma hela sin person – och alla briljanta saker som hör därtill – i ett första möte? Därmed borde det vara lika troligt/möjligt att ett direkt klick svalnar när man lär känna varann lite bättre, som att ett icke-passionerat första möte växer och klickar ljudligt när man väl kommit förbi nervositetsstadiet, och äntligen kan visa alla sina goda sidor.

Hur många dejter ska man ”ge det” innan man har rätt att säga det finns liksom ingenting där?