Jag hade en katt en gång, en katt med förlossningspsykos. Eller, hon lever än idag men när vi flyttade från lägenheten med den kattvänliga innergården drog hon vidare till glada pensionärsdagar hos mina föräldrar. Hur som helst, andra gången hon fick ungar beslöt hon sig för att bli komplett galen. Anfalla oskyldigt sovande fötter/armar nattetid, av ren och skär primalhunger morra sig till den kebab man själv just skulle till att sätta tänderna i, komma flygandes från sidan för att borra in klorna djupt i lår- eller mag-köttet på vem som än kom inom tio meters radie… Ja, sånt. När vi inte längre vågade vara hemma, för så långt gick det i princip, gick jag till veterinären och bad om råd. Och lösningen, fick jag veta efter att i falsett ha redogjort för läget, hette feromoner. Lydigt införskaffade jag en liten dosa som skulle kopplas in i eluttaget, som en sån sänglampa man hade när man var liten, och pluggade andäktigt in den i vårt enda rum. Och hon blev from. Från mordisk markatta till mysigast på fredagsmyset, och sådan är hon än i dag. Så jag tror på feromoner. Och nu kan de leda en till kärleken också. Feromondejting, vilken grej. Och jag som gått runt i tron att jag dras lite extra till dofter som skog, hav, nybakat, lammstek med timjan, blomsteräng, stall och nästan uteslutande all herrparfym, lägger nu till ”smutsig t-shirt” på listan. Om den är hans, förstås.

”Nej då, vi är inte osams, gå och lägg dig du! Men du kanske borde sova med ena ögat öppet… Va? Nej, jag sa ingenting.”