Han hade sommarkostym, en sån lite skrynklig i beige linnetyg, solbränd flint med många leverfläckar, tjocka strumpor i lågskorna. I handen höll han ett plastglas med öl, då och då räckte han över det till henne för att hon skulle kunna ta en snabb klunk innan han tog tillbaka den, försiktigt för att inte spilla. Hon hade någon typ av stråhatt nerdragen över de grå lockarna, hon kedjerökte med bestämda rörelser, halvt bortvänd från sin man, kanske för att hon var irriterad, eller kanske bara för att han inte skulle få rök i ansiktet. De hade säkert levt i minst åttio år var innan de hamnade där de satt nu, på varsin trädgårdsstol av plast en bit utanför folkmassan som trängdes framför scenen på Lasse i Parken, där Plura och resten av Eldkvarn rev av ”Fulla för kärlekens skull”. Vi såg på dem nästan mer än vi såg på Plura just då, deras högerfötter stampade i exakt takt, både med låten och med varandra, och vi tänkte hur gör man för att vara tillsammans så länge? När valde de varann, och varför? Egentligen är det nog just det där, att ordlöst sitta intill varann på en Eldkvarnsspelning vid Hornstull och stampa i exakt takt, en varm sommarnatt när man klätt sin rynkiga kropp i sommarkostym, som vi alla nånstans strävar efter.