Carina Berg. Plötsligt, för någon vecka sedan när hon fyller flera uppslag i DN Söndag, tycker jag om henne ännu mer. Hon bryr sig inte om vad andra går runt och tänker, säger hon i ett textstycke om familjen och relationen
till sin lika kände man.

”Det enda som är viktigt för mig är att jag vet att hemma hos oss är inte gråt farligare än skratt. Det får mig att känna mig trygg.”

Jag stirrar på det där citatet och tänker att precis så är det. Om man vet att världen står kvar fastän det stormar blir man inte lika rädd när vinden river
loss bitar av taket. Om man vet att man inte kan gå fysiskt sönder av att vara ledsen, att sorg är något man kommer stöta på, som måste få finnas, att han inte kommer försvinna så fort allt blir jobbigt… Det är trygghet, i med- och motgång. ”Kloka Carina Berg” tänker jag och fingrar på pappret, vill klippa ut det, rama in det, och någon dag senare när jag och Annika halkar Kungsholmen runt på leriga parkvägar så pratar vi om intervjun och hon skrattar och säger att ”precis det där hajade jag också till på, det liksom etsade sig fast”.

Och vi enas om att när man väl hittar den sortens trygghet så hittar man samtidigt nytt överseende med oväntat mycket annat. Precis den känslan är den jag helst vill ge och få. Och föra vidare, liksom gnugga in redan från början, till den lilla människa som går en vild brottningsmatch mot sig själv
i min mage just nu.