”Det är så med känslor. Kärlek kan faktiskt bara dö.”

Jag är lite av en förnekare, en sådan som gärna vill höra någon väsa ett lugnande ”nej planet KAN inte störta” när jag motvilligt boardar, fastän jag mycket väl vet att det kan det visst, det är klart planhelvetet kan störta men det är extremt osannolikt och framförallt hjälper det inte att oroa sig i förskott.

Det är samma med kärlek. Jag kan (på ett extremt naivt sätt) må fysiskt illa av tanken att kärlek, hur trygg och självklar och säker den må än kännas, bara kan försvinna. Att den till och med kanske oftast gör det? Att det kan finnas tusen anledningar till att relationer bryts – otrohet, oförenliga drömmar, missbruk, beroende, en av er blir kär i någon annan, ni bråkar för mycket…

Eller att den bara dör, kärleken. Och ja, en del ger kanske upp för snabbt, vem som nu avgör det, medan andra inte kan släppa taget utan fortsätter kämpa lite, lite för länge. Många föräldrar gör det, och det har jag full förståelse för. ”Jag kan inte lämna honom, jag står inte ut med tanken att missa halva mina barns liv med någon jävla varannan-veckas-lösning”, sa en kompis till mig en gång och så stannade hon, bet ihop liksom, och kärleken som i deras fall faktiskt helt hade dött kom till liv igen några år senare.

Det kan också hända, och jag fattar att man kämpar extra mycket när man väl valt varandra som föräldrar. Men för den som mår dåligt i ett förhållande kan jag inte se hur det, barn eller inte, skulle vara bättre för någon alls att stanna kvar. Att bita ihop, rida ut någonting som man redan kämpat orken ur sig för utan resultat. För kärlek kan faktiskt bara dö. Och om man inte låtsas om det, om man för andras skull eller kanske av ren och skär rädsla inte ger sig själv chansen att få uppleva det där en gång till… Då kanske en bit av en själv bara dör, också.