Fiske-Lina. Fyndigt smeknamn ändå? Rekordsnabbt myntat av pluggkompisarna efter att jag offentliggjort mitt extrajobb på fisk- och skaldjursdelin. Skarpast i minnet från tiden i butiken är dock doften. Och klientelet. Fredagsuppknäppta skjorthalsar – övervägande portföljförsedda män, där för att plocka upp helghummern. Nästan samtliga med samma oförklarliga kärlek till den ”lustiga” toffel-jargongen.

– Jaha, räkorna är slut, då måste jag konsultera chefen, höhö.
– 250 spänn? Vänta ska jag ringa hem och kolla med regeringen.
– Släng i ett halvkilo, annars blir kärringen galen därhemma.

Telefon-gester med ena handen och halshuggningstecken med den andra. Varför är det uteslutande män som roas av att referera till sina respektive som diktatorer? Till och med förmodat normala killar kan plötsligt väsa ”det lär inte bli populärt därhemma” och himla med ögonen utan närmare förklaring. Aldrig har jag hört en tjejkompis ondgöra sig över förhållandets förpliktelser på samma sätt?

Ge varandra lite frihet! Är du missnöjd med omfattningen av densamma – släpp martyrskapet och motionera direkt till Styrelsen. För ingen vill vara järnhand, lika lite som någon vill vara toffel. Själv lutar jag nog tyvärr lindrigt åt det förstnämnda just nu. Romantiserar hej vilt kring utekvällar med dansande vänner och flödande vin (trots att jag vill vara med Vera mest jämt) och blir orimligt provocerad av att han kunnat göra allt det där i nio månader and counting.

Men det är övergående, och vi kan skämta om det. Så länge han aldrig någonsin tar till fiskjargongen offentligt, förstås.
Då blir kärringen galen därhemma.