Vi har mest setts under andra former det senaste året. Jag och Jenny, alltså, och ett gäng andra Aftonbladettjejer som lyckades få barn under samma halvår och därför regelbundet ockuperat kaféer samt varandras lägenheter för häng med varandra och lika många fina bebisar. Men allt fortsätter liksom bli lite, lite mer som vanligt för varje dag, och så är hon plötsligt här igen, med hörlurar på huvudet, brun och jäklig och fräsch efter charter. ”Vad fin du är!” säger hon, fast jag borde hunnit först, och jag misstänker att det är för att jag haft kräks på axeln och ”bekväma skor” varje gång vi setts de senaste månaderna men ändå, det gjorde ju min dag.

Komplimanger, varför säger man dem inte högt lika ofta som man tänker dem? ”Fin tröja”, ”bra krönika”, ”avancerad frisyr”, ”du strålar”. Jag tänker ju hur många såna saker som helst om folk varje dag.

Det ska de fan få höra.

PS. Googlar ”komplimang” och hittar den här fantastiska sajten. Speciellt förtjust i numer-inlägget ovan. Komplimang – raggningsknep, same same.