Läste Ann Heberleins text två gånger igår, först obekvämt hopfälld halvliggandes intill min nyss insomnade 2,5-åring, sedan ännu en gång, högt för M efter att jag yrvaket stapplat ut i vardagsrummet, och båda gångerna fick jag på riktigt gåshud när jag nådde de sista styckena. Inte för att det hon skriver om är något nytt, inget revolutionerande, det rör tvärtom någonting jag tänker förhållandevis mycket på, men formuleringarna är skarpa och sanna i sin egentliga självklarhet och fyller en liksom med hopp i stället för.. jag vet inte, uppgivenhet. Den får mig att vilja våga, ännu mer. ”Mest av allt ångrar människor att de inte haft modet att leva enligt sin egen vilja.” Alla förväntningar, uttalade eller outtalade, krav vi ställer på oss själva eller andra, fördomar, rädsla – så många begränsningar, så lite tid. Vad vill jag? Hösten delmål 1. Vilken livslång stolthet att känna att man verkligen vet, och lever därefter.