Carina Berg. Plötsligt, för någon vecka sedan när hon fyller flera uppslag i DN Söndag, tycker jag om henne ännu mer. Hon bryr sig inte om vad andra går runt och tänker, säger hon i ett textstycke om familjen och relationen
till sin lika kände man.

”Det enda som är viktigt för mig är att jag vet att hemma hos oss är inte gråt farligare än skratt. Det får mig att känna mig trygg.”

Jag stirrar på det där citatet och tänker att precis så är det. Om man vet att världen står kvar fastän det stormar blir man inte lika rädd när vinden river
loss bitar av taket. Om man vet att man inte kan gå fysiskt sönder av att vara ledsen, att sorg är något man kommer stöta på, som måste få finnas, att han inte kommer försvinna så fort allt blir jobbigt… Det är trygghet, i med- och motgång. ”Kloka Carina Berg” tänker jag och fingrar på pappret, vill klippa ut det, rama in det, och någon dag senare när jag och Annika halkar Kungsholmen runt på leriga parkvägar så pratar vi om intervjun och hon skrattar och säger att ”precis det där hajade jag också till på, det liksom etsade sig fast”.

Och vi enas om att när man väl hittar den sortens trygghet så hittar man samtidigt nytt överseende med oväntat mycket annat. Precis den känslan är den jag helst vill ge och få. Och föra vidare, liksom gnugga in redan från början, till den lilla människa som går en vild brottningsmatch mot sig själv
i min mage just nu.

Vet ni vad jag tror gör en bra relation? Att komma lika. Inte bara för att en kollega just nu testar ett jämställdhetsspel med samma namn, utan för att jag tänkt mycket på det nu när många vänner och bekanta ägnar sig åt att bilda nya små familjer. Att komma lika, eller åtminstone verkligen försöka. Jag känner många smarta, moderna, jämställda män. Både pappor och barnlösa. Och jag är fullt medveten om att de ofta tvingas ropa lite extra högt för att bli bemötta med samma självklarhet som nyblivna mammor. Det är förstås synd.

Men vad som också är synd är när andra män obekymrat solar sig i den jämställda glansen, utan att faktiskt leva den. På riktigt. De tillsynes vettiga killarna vars image obönhörligen raseras i skarpt läge. För man blir inte särskilt jämställd av att bara ha lärt sig säga rätt saker. Att inför födseln prata sig hes om delad ledighet och ett år senare plocka ut sina tre månader (gärna över sommaren) eller att under högtidliga former byta en blöja när man har gäster. Att inför hänförda vänner orera kring hur ”allting ändras när man får barn, man har ALLTID dåligt samvete när man jobbar mycket/reser mycket/vad man nu gör, man saknar sitt barn HELA tiden”.

Så stanna hemma då. Den sortens dåligt samvete, alltså… Vad är det ens, någon slags alibi? Få ordning på dina prioriteringar i stället. Det är inte vad du säger eller hur du poserar vid skötbordet som räknas, det är tiden och slitet du lägger in som ger en jämställd relation, en lyckligare partner samt en tjatfri och betydligt hetare relation. Ta lite ansvar och låt andra slippa ta i ditt kletiga ”dåliga samvete”. Eller håll bara väldigt tyst.

… vilket fantastiskt magasin som har premiär idag? Och hur fin blev inte relationssidan? Glad, nu ska vi bara lansera ett nytt projekt och sedan ska jag hem med de här hundra magasinssidorna i högsta hugg och parkera mig i soffan. Vad säger ni, vad vill ni se mer av på den relationssidan nästan gång?

På min nya projekt-Ipad, som jag fick i händerna när jag i måndags flyttade upp en våning för att tillfälligt byta jobb, har jag snabbt hunnit samla på mig en ansenlig mängd kärleks- och relationsappar av minst sagt varierad kvalitet. Här är en jag vill delge er, för att bespara er tiden och muskelkraften det tar att klicka hem den från Appstore. ”Propose Ideas”, som enligt egen utsago ska innehålla unika frieri-förslag, är explosionsfylld med fantasilösa klyschor av typen ”be servitören på Kinarestaurangen servera en särskild lyckokaka med ditt frieri nerskrivet på lappen”. Alltså, ”ordna så ditt frieri syns på resultattavlorna på ett stort sportevenemang?” ”LÅTA ETT FLYGPLAN SKRIVA DIN FRÅGA ÖVER HIMLEN precis när ni råkar vara ute på en mysig båttur?” Synd om man skulle börja skratta och ramla över bord.

Möjligen kan jag köpa en modifierad nummer 90. Ändå lite roligt, att posera ihop framför en gatukonstnär på Karlsbron i Prag, och när ni får den färdiga tavlan så har den förinformerade konstnären avbildat den ena av er romantiskt nedsjunken på knä i ett ubertraditionellt frieri. Men annars skulle jag föredra ett tillfälle när man är sådär extra kär så man redan svämmar över lite. När man är på sitt bästa ställe tillsammans, när någon överraskat den andra med en helt vanlig frukost på sängen, eller på någon gåshudsspelning när ni redan är lite euforiska ihop. På bb kanske, vad vet jag? Men ni då, hur vill ni fria, eller bli friade till? Här finns också inspiration.

… jag visste det.

Välja och vraka verkar ha fått en ny innebörd. Den franska dejtingsajten AdopteUnMec.com har öppnat både en nätbutik – och den mobila mansmarknad vi ser på bilden – för att fronta sina märken, förlåt, människor. Nu ska affären turnerna Frankrike runt med sina manshöga dockförpackningslika skyltfönster och karaktäristiska killexemplar. En svårmodig musiker kanske, eller faller du mer för muskler och action? Äh, ta en av varje. Nåt säger mig dock att det inte hade setts som en lika ”kul grej” om det var tjejer i lådorna…

(Artikeln finns på Femail)

… vad man gjort för att förtjäna att vakna till sånt här en vanlig tisdag. Men vilken osviklig uppvaktning det är, ändå.

Kan det ha varit något sånt här Meatloaf menade?

(Utgår från att ni har detta i gott minne…)

… och några tillhörande (fullkomligt subjektiva, givetvis) plussättningar.

A happy event (Un heureux Evemenement)

På dvd

:+++++:

Bästa på länge, äntligen en lite annorlunda romcom med fokus på rom. Lite svarta kanter och gråt av båda sorter, ni vet.

Take this Waltz

På bio

:+++:

Kanske hade vi för höga förväntningar, men känslan efteråt var rakt av treplus. Kanske med en liten förstärkande asterisk efter, för så mycket snyggt förmedlande av känslor (mest ångest). Michelle Williams, förstås. Och Leonard Cohens märgknottrande ”Take this waltz”. Ojämn film.

To Rome with love

På bio (Ja! Förhands!)

:+++:

… det här är en trea (satte först en fyra men nej, det kan det inte vara, en trea med förstärkning av frossandet i Rom-miljöer och italienska får det bli). Klev ut ur salongen lika nyförälskad som jag var i den franska huvudstaden efter Midnight in Paris, Woody Allen kan det där. I övrigt spretigt och rörigt, men ändå en må-fint-film där största kärleken blir opersångaren/begravningsentreprenören som bara kan sjunga i duschen.

”Hur går det med X då?”

”Ja du, det är information jag inte besitter eftersom han skickade ett göra-slut-sms igår kväll.”

”Ett VAD?”

”Mm, så jag ringde upp och frågade om han var tolv år eller vad det var frågan om.”

”Och?”

”Nej, det var typ det här låter kanske konstigt men jag tycker inte vi ska ses mer och jag är attraherad av dig men jag tror inte på oss i längden och så var det inget mer med det.”

”Ingen förklaring?”

”Nä. Men jag hade gärna tagit emot en eftersom vi träffats hela sommaren och han så sent som dagen innan vägrade låta mig stiga upp ur sängen…”

”Inga förhandstecken alltså?”

”Blixt från klar himmel. Från kärlekskvitter till dumpnings-sms på ett dygn.”

”Det måste ju ha hänt något.”

”Mm, men vad?”

”… jag måste fråga på bloggen.”

”Gör det. Men hälsa att jag ändå inte vill ha någon som är så värdelös på att göra slut.”