Jag hade en katt en gång, en katt med förlossningspsykos. Eller, hon lever än idag men när vi flyttade från lägenheten med den kattvänliga innergården drog hon vidare till glada pensionärsdagar hos mina föräldrar. Hur som helst, andra gången hon fick ungar beslöt hon sig för att bli komplett galen. Anfalla oskyldigt sovande fötter/armar nattetid, av ren och skär primalhunger morra sig till den kebab man själv just skulle till att sätta tänderna i, komma flygandes från sidan för att borra in klorna djupt i lår- eller mag-köttet på vem som än kom inom tio meters radie… Ja, sånt. När vi inte längre vågade vara hemma, för så långt gick det i princip, gick jag till veterinären och bad om råd. Och lösningen, fick jag veta efter att i falsett ha redogjort för läget, hette feromoner. Lydigt införskaffade jag en liten dosa som skulle kopplas in i eluttaget, som en sån sänglampa man hade när man var liten, och pluggade andäktigt in den i vårt enda rum. Och hon blev from. Från mordisk markatta till mysigast på fredagsmyset, och sådan är hon än i dag. Så jag tror på feromoner. Och nu kan de leda en till kärleken också. Feromondejting, vilken grej. Och jag som gått runt i tron att jag dras lite extra till dofter som skog, hav, nybakat, lammstek med timjan, blomsteräng, stall och nästan uteslutande all herrparfym, lägger nu till ”smutsig t-shirt” på listan. Om den är hans, förstås.

”Nej då, vi är inte osams, gå och lägg dig du! Men du kanske borde sova med ena ögat öppet… Va? Nej, jag sa ingenting.”

Alltid lite kär här.

”Alltså vad ÄR det som har hänt?”

”Otrohet? Brutna äktenskapslöften under längre tid.”

”Men… vadå drabbar 60 procent av alla äktenskap, är det så?”

”Klart det är.”

”VA?”

”Alltså, det behöver ju inte vara rå-otrohet, utan bara lite.”

”Mhm. Skillnad på pågående affär och enstaka snedsteg också, förstås.”

”Ja, det sistnämnda händer nog nån gång under ett helt äktenskap.”

”… fast äktenskap kan ju vara ganska olika långa?”

”Ja, det är klart. Ett snedsteg på femtio år är bättre än ett på två.”

”Men ÅH, måste varenda kotte vara otrogen?”

”Ja… Kotte? Vem säger ”kotte”?”

… det här måste väl ändå betyda startskottet för nya relationsbloggartider. Vi kör!

Det här ska jag skriva om, senare idag eller i morgon. Börja mäta ni, så länge.

Ni vet en av de där kurserna jag gått i vår? Den med relationer, nästa lördag blir jag diplomerad par- och relationspedagog, och det är fint det men hur som helst har vi under våren pratat massor om kommunikation. Det är ju bland det viktigaste, skulle jag säga, och vi har läst och lärt och tränat och övat och så till slut återvänder man till jobbet och så möts man av releasen på den här boken. Nu vet jag då rakt inte vad jag ska tro.

Så… Kvinnans nyckel till husfrid är sex, och mannens är… broccoli?

… stannar upp och frågar sig själv ”är det här ett omen?”

”Vi klickade liksom inte.” Kanske ett av de vanligaste sätten att avfärda en dejt – ofta efter bara ett möte eller två. Jag har också gjort det, men jag är lite osäker på varför.

Kanske hoppas man så intensivt på den där marken-förvann-under-fötterna-känslan att det bara blir just det, den himlastormande kontakten, man letar efter? Eller kanske är man rädd, och hänger upp alla sina gamla issues och bagage på det där som redan är allmänt vedertaget? Klicket. Eller, mest troligt, är det lite av båda.

Efter lite läst kurslitteratur så inser jag dels att vi använder alla möjliga skyddsmekanismer för att vi egentligen inte vågar/vill/tror att vi kan, och dels att det kan komma långt senare. Förklara annars för mig hur gamla kompisar plötsligt kan bli himlastormande förälskade? Och dessutom – det torde vara omöjligt att rymma hela sin person – och alla briljanta saker som hör därtill – i ett första möte? Därmed borde det vara lika troligt/möjligt att ett direkt klick svalnar när man lär känna varann lite bättre, som att ett icke-passionerat första möte växer och klickar ljudligt när man väl kommit förbi nervositetsstadiet, och äntligen kan visa alla sina goda sidor.

Hur många dejter ska man ”ge det” innan man har rätt att säga det finns liksom ingenting där?

Om kompromissande och att få vara sig själv. Tänker mycket på det, vad som är vad, men slår hela tiden knut på mig själv när jag försöker få ner det i ord. Så här; vi letar väl ofta efter en relation där man bara får vara sig själv, där man är trygg i att man är älskad för den man är. Samtidigt är det viktigt med kompromisser och anpassning, för att relationen ska fungera. Men var går de där gränserna?

När gör man avkall på sig själv, börjar leva för någon annan, och när är man en flexibel, kompromissande partner som ändå känner att man får vara sig själv fullt ut? Att göra saker man kanske inte själv är så sugen på, bara för att man vet att det betyder mycket för den andra? Det är ju viktigt, det är att visa kärlek och respekt och intresse, men var går gränsen till att man börjar leva för någon annan? När man inte får samma sak tillbaka?

En relation består väl sällan av två exakt likadana människor – således agerar och reagerar man inte likadant i alla lägen. Risken finns ju att den ena blir den som anpassar sig; kanske inte för att hon eller han måste, utanför att man är så som person. Och så oljas maskineriet och relationen blir lättare och mer friktionsfri och den bakomliggande anledningen är att den ena hela tiden smyganpassar sig efter den andre. Tills den får nog, tänker ”jag vill bara få vara mig själv” och börjar söka efter en ny relation. Eller?

Vad säger ni, vad är viktigt och vad är destruktivt? Var drar ni gränserna?