Apropå ”hur tänker killar” – och tjejer med förstås – nej, vi ska inte generalisera, men vi kan väl göra en egen undersökning? Skriv era frågor i kommentarsfälten, vad vill ni fråga tjejer/killar som nu har möjligheten att svara helt anonymt och därmed förhoppningsvis är brutalärliga? Gärna med alternativ, typ ”Vi har varit på en sjukt lyckad dejt. Hur vill du att jag agerar nu? a) Sms:ar redan på vägen hem och tackar för kvällen. b) Väntar ett par dagar, sedan ringer. c) Inväntar att höra från dig. d) Flyttar in.” Så ska jag fixa en enkät med era frågor, som vi kan lägga ut här och på sajten. Varför skulle inte vi kunna bringa lite klarhet i de här eviga frågorna, en grå torsdag som denna, tänker jag.

… har jag skrivit lite här och här. Älskar att de graverade in företagets slogan i ringarna! Funkar ju utmärkt för Aftonbladare också; ”Sveriges mest engagerande mötesplats”. Såatte… Vad skulle stå i era? Och – vad säger ni om kärlek på jobbet, varför, varför inte?

Flyger lite under radarn just nu. Jobbar, sover, äter, renoverar köket och tänker på vad som ska hända sen. Inte med köket alltså, det kommer bli fint och det är sådär slakteri-kaklat precis som på bilden jag hade i huvudet och nu ska de öppna hyllorna upp och jag ska ställa fram alla mina kakburkar och märka glasbehållare med innehållslappar skrivna med anal precision och sen ska jag stå där och baka och spegla mig i högglansen. Köket är under kontroll. Men i övrigt – inte så mycket. Orostider på jobbet, vägval och beslutsångest, ni vet. Svinjobbigt, skönt och spännande på samma gång när man vet att ett enda av de där besluten kan komma att förändra allt. Men så sitter jag här på jobbet, saknar bloggen, bestämmer mig (igen) för att skärpa till mig och så surfar jag rätt in i den här. Trivselkilon och sambomage har man ju hört talas om, men nu är det tydligen större fara på taket om din partner försöker skaka av sig dem. Tror ni på det? Kan man inte bara i lugn och ro få rycka upp sig lite utan att någon slår på stora konspirationstrumman? Hur som helst, jag ska göra det. Jag ska rycka upp mig och ringa Karin och släpa både henne och min hund och vagnen med Tom runt Kungsholmen redan ikväll om hon inte ger med sig frivilligt. Och jag gör det inte för kärlekens vara eller icke vara utan för att det är dags att borsta av sig byggdammet och rycka upp sig lite.

Av någon anledning får jag inte bädda in det här klippet men apropå safe-lists… Finns de? Vilka står på era?

Vad tror ni?

Har ni hört talas om Shane Warne-effekten? Inte jag. Men tydligen går det ut på att en tjej (läs: Liz Hurley) ger sin kille (läs: Shane Warne) en total make-over för att förbättra hans image. Hela sju av tio kvinnor medger att de har gjort det, enligt en brittisk undersökning som Daily Mail skriver om. Klädstil, matvanor, frisyr och livsstil – allt kan tydligen förändras till det bättre. Denna (oklart hur vetenskapliga) slutsats illustreras med ”plufsiga” före-bilder och blankpolerade Dressmaninspirerade efter-bilder på stackars Shane. På listan som redovisas i artikeln, över vad kvinnor ändrar hos sina män, finns allt från att fälla ner toasitsen till personlig hygien, klädsmak och alkoholvanor representerat. Och så jokern förstås, ”nose and ear hair issues”. Men vad säger ni om det här? Har verkligen så många tjejer någon slags besatthet kring att förändra sin kille, kan det inte i så fall också vara tvärtom – eller är det helt enkelt så att man som ny i ett förhållande, oavsett kön, på eget bevåg vill vara fin inför sin kille eller tjej?

Ibland vill man att det man ska säger ska höras av någon annan än den man säger det till. Att någon med kritstrecksrandig ärm ska bryta in precis när man är på väg mot ett högljutt missförstånd, sansat säga ”nej, hon menade inte så, hon sa såhär och det är ju faktiskt precis vad du säger också om du tänker efter”. Att någon ska medla när man är på olika spår, eller på exakt samma spår men på våldsam kollisionskurs. Att någon som man inte har en massa andra trassliga känsloband och mekanismer kring helt opartiskt ska säga ”men du, nu tänker du ju helt åt helvete.” När är det dags att gå dit? Och när är det för sent? Jag har aldrig gått i parterapi. Men jag har många gånger tänkt tanken. Och jag har gått själv, vilket är bland det bästa jag gjort. Men då är det bara sig själv man fokuserar på, och det är något i den där par-biten, att man gör en gemensam ansträngning för att lösa sina problem, som känns fint och klokt. Kompisar till mig gick innan de fick barn, för att känna sig trygga i att de ville samma sak, att de kunde förstå varandras glädje/oro/panik/förväntan inför det där livsomvälvande som väntade. Ett annat par gick efter att de gjort slut, för att kunna ha en bra ex-relation och delad vårdnad. Folk går av en massa olika storlekar på anledningar, uppdagad otrohet, överdrivna bråk om disken. Vad tror ni om parterapi? Har ni gått?

Här berättar Nicolas Jacquemot om hur man behåller en bra relation till sitt ex och här har vi ett ex-par som gjort just det. Vad tror ni, vad är knepen?

GRATTIS världens bästa Tove på 27-årsdagen!

PS. Det här är stans bästa Etiopier och efter många timmars injera-frosseri kan man med fördel klättra över lövhögarna i Observatorielunden bort till K Karaoke för en högljudd grande finale. Så firas en födelsedag! DS.

– Vet du vad jag har kommit på? Man behöver inte vara en supermänniska.
– Nej..?
– Så nu vågar jag vara liten och ledsen ibland, och nu kommunicerar vi plötsligt hur mycket som helst. Nästan jobbigt mycket, men vårt förhållande är mycket bättre.
– Han inser att du också behöver en klippa, inte bara vara en själv hela tiden?
– Ja men typ. Alltså, när jag låg sjuk för några veckor sedan sa han ”ta inte det här fel nu men fan vad skönt att få ta hand om dig, du som är så jäkla stark hela tiden” och där låg jag och trodde jag var jobbig som bad honom köpa alvedon.
– Mm, känner igen det..
– Så nu blir det ändring! Nu ska jag försöka lita på honom och våga visa när jag är orolig. Alltså jag tänker inte gå på samma begravning två gånger; antingen går jag och är ledsen och oroar mig över att det kan ta slut och så blir jag jätteledsen när det väl gör det – eller så har jag det bra just nu och blir ledsen sen om jag måste.
– Klokt.
– Mm. Jag ska göra något bra av det här. Det ska vara som en såndär liten tyg-patch som man syr på sin ryggsäck, som det kanske står Funäsdalen på eller nåt, typ ”här har jag varit”, det här är min erfarenhet.
– Det är kanske världens bästa liknelse.
– Mm. Och om det skulle ta slut tänker jag inte släpa runt på massa jobbigt bagage, jag ska bara ta med mig det som jag vill ha och behöver.
– Ja, det andra vill man ju ändå bara checka in eller råka glömma någonstans.
– Precis. Och vad fan, att gå och sucka över allt bagage man tar med sig in i nästa relation… Man packar ju sin jävla väska själv.