Finast just nu, via Nina.
Jag har brutit nyckelbenen fyra gånger. En gång föll jag handlöst från ett träd, en gång misslyckades jag med att klättra upp på taket på vår bil och störtade ner i garagegolvet av betong, och två gånger ramlade jag som en virvlande vante från bockande hästryggar. Inga andra ben i kroppen har jag brutit. Vissa landar alltid på fötterna, men jag är en sådan som landar med nyckelbenen först. Ibland undrar jag vad det säger om mig. Hur landar ni?
Kolla, Maja Gräddnos och Ia, ni är i tidningen! Hädanefter har bloggen en liten plats på tisdagarnas relationsuppslag, som vi kan fylla med våra inte så vetenskapliga men vansinnigt kloka diskussioner.
… har jag skrivit om här. En destruktiv relation behöver inte handla om fysisk misshandel. Det finns andra sätt att få dig att känna dig förminskad, otrygg, hotad, värdelös eller ointressant, och det är sådana relationer man inte ska stanna kvar i. Här kan du läsa om Cecilia som tillslut gick vidare.
Kära singel. Vilka har du i ditt kontaktnät? I din närmaste krets. På jobbet eller i skolan. Bland kompisars kompisar, på Twitter, på Facebook. På Wordfeud, goddamnit, tydligen är det där tycke uppstår. Förstå hur mycket potentiell kärlek det finns i allt det där?! Börja vaska (fram guld, alltså, inte bort dricka) – du kommer hitta den som kanske alltid varit upptagen men plötsligt blivit fri för uppvaktning. Eller den du träffade någon blöt kväll hos en kompis kompis och addade dagen efter men aldrig vågat skriva till. Den du stod så nära i gymnasiet, som sedan gled ifrån dig men som nu tydligen har blivit singel och flyttat hem från inte-vet-jag för att ”slå sig till ro”. Den gamla klasskompisens lillebror som plötsligt blivit vuxen och nu med sin mycket tilldragande profilbild dyker upp och kommenterar i princip allt du uppdaterar i glada ordalag. Kanske är du till och med FB-addad av den som kollega Nicklas kallar ”vita valen” – the one that got away – den som det aldrig riktigt blev något med men som för alltid kommer ställa till oreda i hjärttrakten när ni ses eller hörs av. Tänk om H*N finns där, i din Facebook-app. Väntandes, säkert, trånandes kanske.. Eller, vita valar kanske ska få förbli just vita valar, förresten. Hur som helst. Att gå från kompis till ihop är säkert svårt, men det kan bli HUR bra som helst. Och det är synd att inte ge alla de killar eller tjejer du har i din närhet en chans bara för att du redan träffat dem. Är det en bekant, en kompis kompis kanske, så har du åtminstone lite av en garanti för att han eller hon inte är en komplett dåre. Och är ni nära vänner så vet du ju redan att hon eller han är världens bästa. Jaha, nähä. Här sitter visst jag och gör reklam för en app jag inte ens testat själv. Lät smart, bara. Och alla sätt att träffas är ju fina.
Säg till om ni testar?
Sånt som får en att tillfriskna lite snabbare i sjuksängen. Rings snart, Korvas!
– Är ni lika varandra, du och din fästmö?
– Ja, eller tja, vi tycker lika om mycket av.. tja..
– De stora sakerna?
– Ja, eller egentligen tycker vi nog helt olika om de stora sakerna, men vi tycker väldigt lika om de små sakerna, som.. Ja, vi gillar i alla fall båda indisk mat. Eller, åtminstone de de där pitabröden. Naan heter de ju, vi gillar verkligen naan-bröd båda två.
Fritt tolkat (ärligt talat kan jag ha memorerat alltihop ordagrant av ren fascination) från den här filmen, som fick oss att trotsa höstsol för biomörker på bästa matinétid i lördags. SE DEN. Den sätter igång bra tankar. Om vilka likheter som egentligen är viktiga. Om vad man har överseende med utan att ens reflektera över det, om att vänja sig och sluta ifrågasätta. Om att välja sig själv och sitt eget, följa det, våga det. Och så blir man, som alltid, lite extra vansinneskär i Paris.
En gång tågluffade vi ihop. I ärlighetens namn hade vi varken tid eller pengar för några större utsvävningar men gudarna ska veta att vi lade energi på att maxa upplevelserna vid varje stopp. Hallsberg, Mjölby, Köpenhamn och Göteborg. Storslaget, tänker ni, och ja, det var en av de bästa resorna någonsin. Det här är de som jag har roligt med nästan hela tiden. Som jag alltid pratar relationer och göra-slut-knep med. (Skriv ”det är slut” på ögonlocken när du går och lägger dig så ser han det om han vaknar före dig.) Det är hon som, när vi hittade ett visitkort på tunnelbanan, omedelbart tog kontakt via sms:et ”Tjena, här sitter jag och tuggar på dina kontaktuppgifter.” Hon som tatuerade in Back off i någorlunda vattenfast tusch över skulderbladen, för att enkelt kunna göra sig förstådd i sin lågt ryggskurna klänning. Hon som släpar mig Kungsholmen runt allt som oftast och vet precis allt och han som jag känt i nästan 17 år sedan puffluggens glada dagar. Nu, på min trettioårsdag, gav de mig en stor gammal resväska. Karin, CC och S. Full med brev var den, alla kuvert märkta med olika datum. I varje kuvert låg ett vykort, som för övrigt är en gåta hur de införskaffats med tanke på dess motiv och ålder. Varje vykort och datum symboliserar en sak vi ska göra ihop i höst. Vi ska åka till Högdalen och besöka en spådam. Gå på svamputflykt, bruncha och shoppa på Sigtuna julmarknad. Vi ska luffa till Uppsala och bo på hotell. Och på ett kuvert stod det 9/9. Där låg ett vykort från Antwerpen rörande en viss Håkan Hellström-konsert som äger rum på Grönan i kväll. Så det här är lite som första dagen på bästa hösten.
… i ärendet Wordfeud-dejten: jag fick just ett mejl. ”Skriv inte vad de gjorde, bara att det gick jävligt bra” står det. De ska höras igen. Så jäkla fint.