Det var inflyttningfest igår. Över två broar åkte vi, innan vi landade i en stor nybyggd tvåa med blommig hall och ett inkaklat badkar fyllt med öl så kall att man var tvungen att ställa ifrån sig den mellan klunkarna. Fint folk och klarblå bål, en Chef som återvänt från ledigheten* och avundsjuka blickar på de som knipit de åtråvärda sittplatserna vid terassvärmaren.

”Det värsta är att han gjorde mig till någon jag inte vill vara” sa hon som jag känner vid namn men aldrig tidigare pratat med när vi hittat ett ledigt hörn av altanen och i vanlig ordning trasslat in oss i relationssnack. Vi pratade om hur en dålig relation påverkar en sen, efter att man tagit sig ur den. Hur man, när man är mitt i den, inte gillar hur man är och framstår i den andras ögon. Hur man kan börja förminska sig själv på grund av det och hur det kan sitta i, sen, när man träffar nån ny. Rädslan för att inte kunna lita på någon för att man blivit bränd. Oron över att hamna i underläge igen, att bli klängig, svartsjuk och bitter. Alla har bagage. En del bär sitt liksom framför sig, som en ursäkt, som att man kan komma undan med lite vad som helst för ”jag blev bränd den där gången för länge sen, det är därför jag strular till allt nu, jag är ett offer goddamnit” och andra gömmer sitt så noga de kan och fejkar tillit tills det faktiskt funkar. Det finns så många sätt man kan påverkas av en annan person. På romcom-bröllop innehåller ofta äktenskapslöftena en dos av ”du gör mig till en bättre människa” och det måste väl ändå vara den ultimata känslan..? Ni märker ju, jag skulle kunna sitta kvar där och traggla bagage-problematik ett par dagar till, minst. Allt det pratade vi om, hursomhelst, och sen konstaterade vi att om man träffar rätt person så ger det där nog med sig tillslut. Kan man förvänta sig det, att en person ska kämpa sig igenom den där fasaden? Vi hoppas det.

* Det är därför det varit lite tyst. Jag har vickat för Chefen som har sen-semestrat. Eftersom det nästan uteslutande innebar nya arbetsuppgifter fick jag ge upp alla försök till att verka värdlsvan/iskall och ägnade i stället två veckor åt att flaxa runt på redaktionen med hökögon och kaninhjärta. Bloggen blev lidande, tyvärr. Men nu är vi tillbaka igen.

Det tror inte Mis-match.se. Älska idén. Men vad tror ni?

I natt drömde jag att en av våra högsta chefer efterlyste en spårlöst försvunnen medarbetare (nyhetschef R) – genom att lägga ut hela efterlysningen i perfekta och poängrika ord i Wordfeud. Jag vet inte, det där med drömtolkning är svårt. Men kanske borde jag dra ner lite på spelandet. I morse övervägde jag att ljuga för mig själv om vad jag gjorde igår kväll mellan 20.00 och 23.30, och man har ju hört att förnekelse är första tecknet.

(Men jag heter linalind, alltså inte för att jag har nån särskild lust att spela men ja ni fattar…)

”Min kompis ska på dejt ikväll! Hon är sjukt nervös, hon vet inte exakt hur han ser ut och de har aldrig pratat på riktigt.”

”Åh, blinddejt?!”

”Ja, eller nä hon har ju sett den där lilla bilden, men den är ju så liten och suddig.”

”Vilken liten bild?”

”Ja alltså, de träffades på Wordfeud.”

”Vadå, random opponent? Börja chatta, blir kära pga snyggt utlagda ord?”

”Ja, varför inte liksom? Då vet man ju att han är smart.”

”Sjukt. Sjukt bra.”

Jahapp! Här sitter jag och längtar efter att fylla 40. Från och med nu är att fylla jämnt kanske det roligaste jag någonsin ägnat mig åt. Skyltar, sprakande isfacklor, tårtogram, galen pyntning av skrivbord, en hel dag av firande, finlunch, svampskog (?!), fantastisk fest med vädergudar som höll käften eller kanske rent av bjöd på solsken av uppriktigt medlidande, en egen låt, så många fina grattis och vänner och ja.. ni vet. Det där med genomlyckliga statusuppdateringar, det är ju provocerande, men igår var jag bara tvungen. Och idag BLOGGAR jag om det. Man blir tydligen både gräns- och taktlös med åren.

30 rocks! Jag har världens, världens finaste kollegor.

Om frukost på sängen IRL vs statusuppdaterings-bekräftelse online.

Misery likes company – kolla FirstDateHell. Vad är era värsta?

Idag tänker jag på det här; kan blixten slå ner när som helst? Även om man är i en relation? Kan man bli kär utan att själv känna sig öppen eller mottaglig för det? Kan man bli kär i någon helt oväntad person (kanske en mycket äldre/yngre, en av samma kön fast man ”trodde” man var hetero eller tvärtom, eller någon ”olämplig” person typ kompisens gamla flamma) – utan att ens vara medveten om att man letat? Eller tvärtom – kan man helt stänga av?

Synd är väl att den här idén ens ska behövas. Nu lämnar jag skrivbordet efter treminuterslunch från känd snabbmatskedja för att dra några visdomsord ur vår relationsguru, Eva Rusz. Återkommer.