Kom just att tänka på en sak. Ett samtal, rättare sagt, som fördes ganska sent på natten mellan fredag och lördag och som för alla inblandade just då kändes extremt viktigt och mångfacetterat. Och det är det ju, förstås, även om engagemanget tenderar att ta ännu större proportioner just vid de där ”över-en-sista-öl-samtalen”. Vi pratade om barn. Eller, hur man väljer vem man vill bilda familj med. Till saken hör att ingen av oss just då närvarande har barn, än. Tydligt blev dock att det är något alla tänkt på. Vem, när, hur.

– Jag tror inte det viktiga är en kärnfamilj. Det handlar om förebilder. Det viktiga är att man skaffar barn med en bra person, om man sedan är tillsammans eller inte är inte lika viktigt.
– Jag tycker folk tar för lätt på det där. Målet måste ju ändå vara att få barn med den man vill vara med. För barnets och sin egen skull?
– Jag tror att de som bara går på passion och sina egna känslor kanske är de som i större utsträckning skiljer sig sen.
– Jag tror man måste vara jättekär. Man fixar inte den där första perioden annars.

Hur löser man bäst den där stora, viktiga ekvationen?
Man vill välja en person som man tror blir den bästa föräldern. Som man verkligen GILLAR – jag måste citera Halle Berry igen för jag kan inte sluta tänka på hur klokt och sant jag tycker det där är. Som man tror att man kan ha en stabil och god relation till oavsett vad som händer med själva kärleksförhållandet. MEN inte nog med det – man vill välja någon som man är kär i, som kompletterar en, som ger en fjärilar i magen och som står vid ens sida alla bra dagar lika mycket som de dåliga. Som man har ROLIGT med. Kan man få allt? Eller – om inte – vad ska prioriteras? HUR VET MAN?
Jaha. Nähä. Sånt sitter jag och tänker på, med eftermiddagskaffet i näven.

Tramsreklam.

”Jag fick precis reda på att en jättebra killkompis till mig har förlovat sig.”
”Va? Vad kul!”
”Ja.. Eller, jag visste inte ens att han hade tjej.”
”Va? Gå direkt till Förlovning utan att passera gå?”
”Tydligen. De hade knappt börjat träffas.”
”Men varför? Vad får man ut av det?”
”Exakt min tanke. Fattar ingenting.”
”Då är det väl lika bra att gifta sig direkt, så man kan ha fest och få presenter?”
”Mm. Men han känns inte ens glad.”
”Du ser. Det måste vara det där med presenterna.”

Vad säger ni, går det inflation i förlovningar? Och – hur snabbt är lagom när det kommer till relationer? Är man modig, romantisk eller naiv om man förlovar sig/skaffar barn/flyttar ihop innan nyförälskelsen ens hunnit nå klimax?

Saras telefon piper till med jämna mellanrum. Hon tittar flyktigt på den, scannar av meddelanden och ömsom fnyser, ömsom skrattar till eller knappar in ett hastigt svar. Hennes killar.

– Det är helt sjukt vad de är på helt plötsligt, bara för att jag bestämt mig för lite celibat, säger hon och himlar med ögonen. Hur är det med dig och Sebbe?

Jag begrundar frågan en sekund.

– Det är bra, svarar jag.

Jo, det är ju det. När hon frågar vill jag slå bakut, skrika ”det är toppen, jag har inte bara nöjt mig, jag vill leva så här” men jag inser samtidigt att det är en helt vanlig fråga, ställd av omtänksamhet och nyfikenhet vänner emellan.

– Det är bra. Men vi måste prata om dig, säger jag. Du lever ju där ute i världen, berätta, hur var New York, hur är nya jobbet?

Hon drar upp axlarna och suckar till svar.

– Ärligt, jag börjar få panik Sara. Orkar liksom inte längre. Jag lever ju helt utifrån andras förväntningar. Finns det nån möjlighet så måste jag ta den – förstår du vad jag menar? Sjukt osjälvständigt, egentligen.

Jag nickar. Åh, vad jag förstår, fast vi hanterat det så olika. Hon fortsätter;

 – Jag kom in på min drömutbildning. Och när det inte kändes nog, skaffade jag mig lite till. Jag har lägenheten på Söder och håller fyra killar varma i sms-listan. Jag har trott att jag satt mig själv först hela tiden, du vet sådär som alla sa åt oss att göra, men jag har bara följt allas förväntningar.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta av igenkänning. Eller, ja, igenkänning fast tvärtom. Sebbe och jag träffades när jag var 19. Träffades, som i blev tillsammans alltså. Spanat in honom hade jag gjort under hela gymnasiet, han gick året över mig och när vi äntligen blev ihop, sommaren efter att jag tagit studenten, blev vi det ultimata high-school-sweetheart-paret fast lite i efterskott.

– Fattar du inte hur mycket jag tänker på det där Sara? Min röst stockar sig när jag ställer ner glaset och ser henne rätt i de kajalinramade ögonen.

– Fattar du inte att jag tänker på vad jag missat? Jag fick mitt första barn vid 22, det andra vid 27 och jag har suttit här – i våra barndomskvarter, i fucking Spånga – medan du har rest runt, sett världen, träffat killar som jag bara kunnat drömma om och jobbat med människor jag bara läser om på Resumé.

Sara ser perplex ut. Hon ser på mig, länge, tar eftertänksamt en klunk vin.

– Men jag då? Jag är rädd att jag aldrig kommer komma dit du är Emma. Jag är nästan 30 (ja, så hade vi sagt sedan vi fyllde 22, men det blev ju trots allt mer och mer sant) och jag är inte ens i närheten av familj, stabilitet och minst av allt en kille att vilja ha allt det där med. Ska jag sitta där, ensam, varenda nyårsafton och försöka skåla med min checklista över allt jag hunnit med?

Vi stirrar på varandra över bordet där vi sitter, på en altan i radhusförort, 23 år efter att vi träffades första gången. Sprungna ur samma värld, nu som två vitt skilda konsekvenser av den oändliga rad val och möjligheter som radats upp för oss under åren. Och fortfarande avundas vi det vi inte har. Sara skrattar till innan hon säger det högt, med sin hand ovanpå min.

– På riktigt Emma. Ibland önskar jag verkligen att jag var som du.

Jag tänker på mina vid det här laget sömndruckna barn och min morgontrötta och lata men fantastiskt roliga sambo som snart ska komma hembärandes på dem. För ett ögonblick svämmar jag över lite av kärlek.

– Minns du… börjar jag.

Jag trevar lite här, det här var ju inget jag någonsin tänkt ta upp igen. Djupt andetag:

– Minns du när vi satt på balkongen, på Danne och Rebeckas fest?
– Där i Hammarbyhöjden?
– Ja, det var det väl, jag minns bara att det var en av få barnvaktskvällar och jag sa till dig och Rebecka att… Ja, att jag var avundsjuk på er. Att jag ångrade mig ibland, typ.
– Jag minns. Jag minns också att du inte har tagit upp det sedan dess, och det tyder väl på att det var en flyktig känsla..? Emma, det var ingen stor sak.

Sara ler ett underfundigt leende.

– Det var på samma fest jag frågade Robban om han ville rymma och gifta sig med mig helgen därpå, säger hon. Hans tjej blev lite irriterad tror jag. Det kanske var vilsenhetens kväll?

Vi sitter tysta en sekund innan jag lutar mig tillbaka med ett trött leende och höjer glaset i någon slags försonande skål.

– Vi är väl vilsenhetens folk, antar jag.

”I’ve learned so much through marriage, and I’ve learned that, the next time around, I’m going to take the time to find out, ’Do I really like you?’ Not ’Do I love you and am in love and do I lust after you’, but ’Do I like who you are, and can I laugh with you and play with you?’ I think I might take the time to figure that out.”

Kloka Halle Berry i en intervju efter skilsmässan från Dave Justice. Precis så vill man ju att det ska kännas.

Rolig idé – Skodas nya fling thing. Hur viktig är musiksmak när du letar kille/tjej? Oviktig, eller helt avgörande? Skulle en utpräglad musiknörd resa sig och lämna en dejt om den andra parten rycker på axlarna och säger ”jag gillar radio” eller ”jag är allätare” på frågan om musikstil? Och vem bestämmer vad man ska lyssna på under roadtripen? Kan man göra blandband med varannan hårdrock, varannan Céline Dion? Blandband, förresten. En specialkomponerad skiva, det måste vara den finaste uppvaktning man kan få.

(Tips på nischade dejtingsajter trillar in på mejlen – kom med fler här på bloggen?)

”I saw the sign, and it opened up my eyes I saw the sign…” Radion skvalar nittiotalsnostalgi med Ace of Base från hyllan i köket och jag kan inte låta bli att le. Det hade varit min och Saras låt, låten vi skrålade medan vi vingligt cyklade genom villaområdet på väg till stallet. Vi älskade den. Och snart är hon här. Hon kommer hem till mig, till oss, till parhuset i Spånga som jag kallat hemma i nästan två år.

Eftertänksamt drar jag med nageln längs köksbänken. Ekfanér. Typiskt Sebbe, han hade inte lyssnat när jag tjatat om att lägga lite extra pengar på tillvalen så vi kunde fått riktig oljad ek. Fanér, det känns så… Som att vi blir en i mängden, en av alla andra Svenssons som bor här. Jag vill inte det, vi är inte så. Och snart kommer Sara, från sitt fladdriga och spännande liv, säkert i sådana höga klackskor som är röda undertill, och ser att vi har fanér i köket.

Det börjar bli kväll när jag ser bussen stanna till nedanför backen och en svartklädd människa – det måste vara Sara, ingen här bär håret i sådär hög knut – kliver av och ser sig förvirrat omkring. Jag går ut på altanen mot vägen, visslar och vinkar med hela armen. Hon nästan joggar upp för sluttningen i skyhöga klackar och kastar sig om min hals. Jag har saknat henne så mycket. Hon doftar gott och rök och stad och hon påminner mig om allt som jag kanske nån gång ville bli men inte är.

– Du strålar, är det första hon säger. Ska inte småbarnsmorsor se slitna ut?

Hon säger det som om hon menar det, lyfter sin paljettklädda arm och drar undan en test av mitt bruna (jag upplever det som grått efter månader av vaknätter) hår och tittar mig i ögonen medan hon skrattar åt min förlägenhet.

– Du också, svarar jag uppriktigt.

Vi går över trädäcket Sebbe just byggt med hjälp av sin pappa (tillika vår granne, förstås) och jag visar henne rum efter rum, vi snubblar över barnleksaker och hon berömmer tapeter och färgval och jag pendlar mellan Svenssonskam och en pirrande känsla av stolthet. När vi återvänder till altanen släpper Sara med en lättnadens suck ner sin späda kropp på en av Ikeastolarna och börjar genast rota i handväskan efter cigaretter. Jag ställer fram de nya vinglasen och fyller dem med kallt rosévin. Sebbe och barnen är hos farmor och farfar på middag och jag har kylen full med utpumpad bröstmjölk för att kunna ta ett par glas med Sara den här sensommarkvällen. Förberedelser. Icke-spontanitet, planering. Sån är jag nu, tydligen.

– Det är galet, säger hon och blåser ut rök mellan ljust röda läppar. Här bor ni.

Hon drar upp benen med de mörkt batikspräckliga tightsen under sig på stolen och låter blicken vandra över mitt detaljinredda uterum.

– Du verkar så lugn, fortsätter hon. Det är så lugnt här, fan vad skönt det vore att ha det så. Så enkelt liksom.

– Och tråkigt?

Min fråga låter hård och jag kunde ha bitit av mig tungan i samma sekund.

– Absolut inte! Du vet vad jag menar, du har liksom allt…

Hon sveper med handen över vår lilla trädgård, carporten med kombin, det rödmålade huset; ”Du har Sebbe och barnen och det här! Du kan liksom luta dig tillbaka.”

Sara, tänk att vi valde så olika. Vi utgick från samma bakgrund, ett slumrande övre medelklass-område på bussavstånd från tunnelbanans gröna linje, vi hade upplevt och delat det mesta. Första ridlektionen, första skoldagen, första kärleken. Och vi hade gemensamt ställts inför alla val som barn av vår generation tvingats börja sålla bland redan under skoltiden. För så länge jag kan minnas har det handlat om möjligheter. Våra möjligheter. ”Du har alla möjligheter gumman. Du kan göra vad du vill. Världen ligger öppen för dig, ta för dig!” Jag förbannade det. Alla val, alla möjligheter som inte gav mig ro att njuta av det jag egentligen ville ha. Det som i svaga stunder fick mig att tvivla på det liv jag lever. Tvivla på att jag ville leva så. Oroa mig över att Sebbe inte ville leva så. Åttiotalister, curlade av föräldrarna sedan första träleksaken. Rotlösa, idealistiska, självuppfyllda, ombytliga, kräsna. ”Va, tog inte du ett sabbatsår utomlands under gymnasietiden? Men du gjorde väl den obligatoriska Thailand-backpackingen efter studenten i alla fall?”

Nej, jag hade inte gjort den. Men jag drömde om den ibland.

En av mina bästa vänner fick barn nyligen. Efter någon månad hade hon så pass mycket koll på läget och sin nya (brist på) dygnsrytm att hon hann sätta sig och spara ner sina gamla blogginlägg från dramatiska singeldagar.
Hennes omedelbara reaktion var – förvåning.
”Hur hade jag tid? Var fann jag all tid till navelskåderi och överanalyserande?”

Nu har inte jag barn själv, ännu. Men jag vågar mig på den vilda gissningen att tidsbrist kan ställa till det även när det kommer till lust och passion. Att gå från att vara två relativt fristående personer med eget ansvar och vilja till att över en natt bilda ett organiserat företag, där en helt ny person är navet i hela verksamheten, måste ta upp nästan oöverskådligt mycket tid. Och energi. Allt är nytt, ett helt litet liv vilar i ens händer och oron kring detta torde täcka minst två heltidstjänster i sig, bara den. ”Vi skulle ju inte bli sådana som pratar bajsfärg vid matbordet” bannar kompisen sig själv med bekymrad röst och jag, som finner det hela nytt och exotiskt, kan inte låta bli att skratta.

Men mitt i detta har hon självklart en poäng. Det är viktigt att komma ihåg varandra. De ni var innan och fortfarande är. Ni två som precis som vanligt, även om världen är upp-och-ner just nu, mår lite extra guldkantsbra så fort ni får eller ger varann bekräftelse. En del löser det genom att fixa barnvakt då och då. Klä upp sig, äta ute, mata fjärilarna i magen. Och lika rätt som den typen av vardagsuppvaktning är för att blåsa liv i ett slentrianmässigt förhållande, lika rätt är den inom de avskärmande väggarna i bebisbubblan. Är ni på semester – ta hjälp där ni kan. Bamseklubben på charter. Hjälpsamma grannar eller morföräldrar som gärna tar barnen med på utflykt. Eller bara ni två med varsitt glas vin på verandan när barnen somnat. Förutsättningslöst. Vi-stärkande.

Jag tror inte på krav. Och jag tror att känslan av press – att man borde kunna åstadkomma ett någorlunda hett samliv om man bara lägger manken till – i regel har direkt motsatt effekt. Men jag tror på att försöka hålla kontakten mellan stunderna av åtråvärd egentid. Hålla liv i den klyschiga glöden, om man så vill. Fysisk närhet. Visa uppskattning. Prata – om annat än praktiska bestyr eller kroppsvätskor. Kom ihåg de ni är utöver era nya föräldraroller. För då, när ni plötsligt står där överrumplade av lite tid för er själva, behöver ni inte slösa tid på att återfinna den där falnade kontakten. Ni kan ägna er helt åt varandra. Gör det. Bunkra så mycket ni kan under semestern och låt ruset av det ligga kvar och skvalpa tills nästa tillfälle ges. Ha en skön sommar, helt enkelt.

(Apropå detta.)

När man jobbar och alla andra är på semester kan man leka långledig över en helg och åka ut i Skärgården. Man kan åka exempelvis hit och förundras och förtjusas och äta vansinnesgod mat på skärgårdskrogen och sova i vandrarhemsrum på det gamla kolerasjukhuset och sitta på klippa och sippa Prosecco. Om man vill göra lite semester mitt på blanka helgen, menar jag. Och varför skulle man inte vilja det.

(Eller, mer effektfullt: ”När sociala medier blir den andra kvinnan”)
Nä, vi pratar inte mobilfipplande som i otrohetssmygande, hemliga sms och uppenbart fuffens – din partners smartphone kan bli din värsta fiende oavsett.
Känner ni igen det här?
Mobilen, eller datorn, framför allt annat. Klart att det kan bli ett problem.
För även om man som ”mobilänka/-änkling” inser att man själv är den verkliga personen i det hela, den ens partner ändå valt att leva med, så måste det vara lätt att känna sig utanför. Och var går gränsen, hur mycket nätsocialiserande är okej – när det går ut över er relation? Kolla Facebook, Twitter eller mejla det första man gör när man vaknar, eller det sista innan man gör innan man somnar. Sms:a under era samtal. Gå iväg och ringa eller ”kolla grejer” under pågående middag eller viktiga snack. Hålla koll på samtliga sociala nätverkssajter och nyhetssajter under hela er semester – ett dubbelsiffrigt antal gånger varje dag. Vad är okej? Skulle det här, för er, kunna vara en anledning att faktiskt lämna ett förhållande?