Kär och galen är tillbaka. Som jag ska titta. Minns ni? Ställer ni upp?

… om att Comedy Central tänker köra Pickup Artist-marathon hela midsommardagen, för alla som gick lottlösa kvällen innan. Roligt grepp, tycker jag. Hoppas det regnar. Men i mejlet står också att Boken The Game har för många män blivit en bibel i hur man på bästa sätt får en kvinna på fall och då blir jag bara lite trött. Är det så, är det många mäns bibel? Vilken är i så fall kvinnors, undrar jag försiktigt?

Vad betyder det? När någon behöver lite tid. Är lite rädd.
Hur ser man skillnad på ett par kalla fötter, en uppriktig rädsla för att bli bränd och den gamla ”he’s just not that in to you”?
De kan yttra sig på exakt samma sätt.
Att personen i fråga drar när det blir för allvarligt. Oftast med en rivstartssladd, efterlämnande en lång rad frågetecken hos den som står kvar och undrar vad fan som just hände. Vill hon/han inte binda sig? Om ja – är det av rädsla för att bli sårad, eller för att det kanske finns någon bättre? Är det den gamla leka-av-sig-plikten eller det grönare andra-sidan-gräset som lockar? Är hon/han en sårskorpepillare, som aldrig planerar att sluta älta gamla oförrätter och ta ut besvikelsen på kommande potentiella kärlekar? Eller är personen helt enkelt inte intresserad av mer än en okomplicerad flirt? Ni ser vad många frågetecken det blev. Hur skiljer man det ena från det andra? När den flyende kallfoten inte vill förklara sig, menar jag. För det känns, sett till vad man sett hört och känt, lite som att den som sprungit sin väg ofta gjort det under tystnad.

Ett dygn kvar. Var är ni i midsommar?

… om åldersskillnad, den här gången. Vad tycker ni om det här?

… vi har kommit hem nu. Sju länder på fjorton dagar, sol, bad, stad, märkliga människor, fantastiska dagar, 450 mil i husbil. Saknar er! Men en måndagsmorgon med 11 grader, tidig uppstigning och regn var ju inte det sämsta heller förstås.

… en krönika jag skrev, apropå det här.

”Jätterolig” dekal finns att köpa på tysk bensinmack (belägen ett par meter från blinkande strippklubb och casino). Och så har vi undrat varför folk stirrar/skrattar/skakar på huvudet när vi kommer fyra tjejer i en jättehusbil och monterar upp uteplatsen på tre minuter blankt.

Kroatien, ännu en ny kärlek. Dåligt bloggande, förlåt, internet verkar endast behaga uppenbara sig i intensiva minutlånga sjok och då halar vi alla blixtsnabbt fram våra telefoner och gapar om ”wirelass” (citat från samma campingägare som glatt upprepade att ”All is impossible”) men sekunden därpå är ögonblicket av omvärldskontakt redan över. Vi har gjort Bled, i Slovenien, sedan vi hördes sist. Tappat upp vin i ett slott. Vi har haft tre fantastiska sol-bad-och-dans-dagar i kroatiska Rovinj, den stad vi nu är kära i och som förtjänar hel blogg för sig själv. Vi har kört galna serpentinvägar i norra Italien och campat i kallt regn mitt bland Dolomiternas Sound of music-kulisser och tältande klättrare. Nu styr vi mot München. Ett vykort från Innsbruck-trakten, blev det här. Men vi får prata mer ikväll. Vad vill ni prata om?

”Får man gråta för att det är så fint?” och ”Jag blir på riktigt religiös” är meningar som kan ha rabblats som mantran i bilen när vi körde ifrån regnet på E55:an och sladdade ner mot Attersee.  Vi lagar middag och slöar i gula campingstolar. Karin läser Siri Hustvedts Summer without men och över en ljus öl under vår randiga campingmarkis pratar vi om vår killfria resa. Killar gör nog sånt här oftare, konstaterar vi och undrar lite varför.

Varför har killar oftare bara killhäng? För många tjejer – de flesta vi känner, drar vi till med där vi turas om vid grillen – är bland det allra viktigaste att ens partner är en bra kompis. Att han eller hon funkar med ens andra kompisar, och vill göra mycket saker ihop. Många killar, inte alla förstås, verkar däremot gärna göra skillnad på partner och kompisar. Ens partner är ens partner – kompisstimulans får man på annat håll. Kanske har det mest med manligt och kvinnligt att göra. Det kan verka som att en del killar helt enkelt finner andra killar intressantare som personer. 

Vi grillar vidare och skålar för dag fem på resan med potentiellt tillhörande kvällsbad och drar upp några gemensamma bekanta som exempel. En kille som är gift och har en liten son och som är pappan-hela-dan med familjen men aktivt väljer bort att involvera sin fru i alla sociala sammanhang. En annan (lite av en kvinnokarl ska nämnas) som konsekvent väljer bort tjejkompisar med förklaringen att tjejer umgås man med när det leder någonstans. ”Jag är precis lika rolig som alla hans killkompisar – vad gör det att jag är tjej?” undrar Matilda. 

Är det så? Att killar oftare tänker kille/tjej och baktankar? Och vad säger det här om tjejer – är vi osjälvständiga som i större utsträckning vill ”dela liv”?  Sånt pratar vi om en sommarkväll vid en österrikisk insjö. Vad tror ni, ligger det något i det? Eller sitter jag här och skriver världens längsta blogg via sms helt utan poäng?