Relationskoppling: Nykära i staden Prag.

Tjena Tjeckien!

Stockholm – Trelleborg. Färja till Tyskland snart. Vi har fikat så många gånger att vi nu är i lite brådska, inlett ett stabilt och ärligt förhållande med husbilen samt mejlat med en galen tysk campingägare som verkar tro att han lugnar oss varje gång han besvarar en fråga med ”It’s all impossible”. 

… och jag svarar här i stället för det jag tänker på ryms inte i en stautsrad men allra mest tänker jag på att det är sista jobbdagen inför 20 dagars semester och på lördag kör vi fyra tjejer i en ståtlig husbil söderut för ett par veckor. Vi önskar oss tips på saker att se och göra i Berlin och Prag, platser att stanna/bo på i Österrike och södra Tyskland, bra platser att hänga på kring Gardasjön.. Och bästa road-trip-musiken. Om ni hjälper mig lovar jag att sammanställa tipslistan (MED löpande utvärdering i bloggen, på väg, förstås). Hörni, det är första juni, det är sommar nu!

”Är ni singlar?”
”Nä. Är du?”
”Jag är faktiskt hundra procent singel för första gången på länge!”
”Haha, hundra procent? Hur är du när du är nittio?”
”Nä men ni vet, annars brukar jag alltid ha en ett ett par som jag liksom träffar..”
”Ah, som du träffar men du är ändå singel?”
”Mm, fast inte hundra procent. Alltså, ni skulle bara veta. Det är helt sjukt ibland.”
”Men varför vill du ha det så?”
”Tja.. Man är ju bartender.”

Uteservering på Piren, vänner, TOM, hemmakväll, korvgrillning på taket, 30-års-sommarfest, Ikea, Mors dag.

Det här är precis som vilken vanlig dag som helst. Visst, vi sprang Vårruset igår och vi fick medalj och så, men det är inget vi skulle drömma om att skryta om såhär i efterhand. Ingen stor grej liksom. Alls.

Ibland kan saker bli så snåriga att hur gärna man än skulle vilja lösa allt och börja om så ser man liksom ingen annan utväg än att bara dra. Stoppa huvudet i sanden, eller springa åt andra hållet, ni vet, överge något man egentligen vill och längtar efter bara för allt är så svårt runt omkring.
Vet ni vad jag menar? Man kanske blir kär i någon som man av olika anledningar inte ”borde” bli kär i, man hemlighåller sin relation, någon har varit otrogen, man har haft pauser och inte kört med öppna kort.. Det finns massor av anledningar. En relation kan liksom inte vara krånglig nog som den är – med att få saker att funka och kännas bra för de två inblandade – den krånglar gärna ihop sig med omvärlden också. Ibland på verkligen omöjliga sätt, kan det kännas som.

En kompis till mig, vi kan kalla henne O, gjorde slut med sin kille efter några månaders grubblande. Hon träffade en ny och plötsligt kände hon att hon ville testa, satsa och ta sig ur det hon så länge tvivlat på. Så de gör slut, hon blir tillsammans med den nya killen – killen som på pappret är alla rätt för henne. Han avgudar henne, dessutom.
Ex-killen har några kortare förhållanden under tiden, bland annat med en gemensam bekant som de tidigare bråkat om men han då förnekat alla känslor för. O testar och testar med den nya killen men kan inte komma över den gamla. O och Exet träffas och lägger alla korten på bordet – många fina kort om starka känslor och längtan, men också några fula, inte tidigare kända, om otrohet och svek. Tillslut inser O att den nya killen inte är för henne och lämnar. Nu, i skrivande stund pratar hon och Exet om att försöka igen och nu undrar jag; HUR ska man göra det? När man vet att man har svek och otrohet och dåliga känslor i bagaget men ändå så himla gärna vill och säger sig vara beredd att lägga allt bakom sig – hur går man tillväga? Vad tror ni? Råd? Kan man?

Det här ska jag se på Svt Play i helgen. Skulle gärna ha sett det redan i kväll vid premiären, som den relationsknarkare jag är, men då ska jag ju springa Vårruset så det går då rakt inte för sig. Och så fick jag det sagt, och dagen fortsätter.

Avd: Tänk-utanför-lådan. På ett elskåp nära dig.