Hand upp alla ni som väntar på att Prinsen ska komma galopperande på en vit springare och vifta med några biobiljetter eller en Spa-helg i Sunne. Eller åtminstone ni som hänger i ett avsides hörn av baren och undrar varför Han aldrig stövlar fram och tar kontakt. För många gör det, väntar på det där ”plötsligt händer det”. Tyvärr kommer det, enligt en artikel jag just surfade förbi på Female First, inte att ske bara sådär.

– Alla som tror att det handlar om tur eller ödet att hitta eller behålla ett bra förhållande kan nog bli besvikna. Relationer kan absolut innehålla sagoliknande romantik – men otroligt nog väntar sig många att deras prins helt magiskt ska dyka upp och rädda dem, säger dr Dr Gian Gonzaga som tituleras som världsledade relationsforskare i Female firsts artikel.

Knepet, enligt relationsexperten, är att ha en positiv och aktiv hållning till att hitta kärleken. Ta ödet i egna händer. Han menar att det är en fälla; singlar väntar på att kärleken ska hitta dem, i tron att det ligger utanför deras egen kontroll. Och det där, tycker jag, är ju lite av en gåta. Hur träffas folk? Hur många gånger har man inte hört ”Var ÄR han” eller ”Hur fan ska jag TRÄFFA henne” följt av en uppgiven singelsuck?

Minns att jag och Micke pratade om det en gång, att singelskap i sig inte är en stressfaktor men att man skulle kunna slappna av och njuta mer av det om någon (gärna en knubbig kerub med amors pilar redo för avfyrande) viskade i ens öra att ”om tre år händer det, då träffar du rätt, bara så du vet”. Man vill liksom slippa oroa sig över att det aldrig ska hända, även om det inte måste hända direkt.

Hur som helst – för dig som vill ta dig i kragen och börja leta tar jag mig friheten att översätta denna relationsgurus råd. Hitta din egen version av Prinsen/Prinsessan. Stryk den gamla checklistan du filat ihop under årens gång – vad han/hon jobbar med, var de bor, hur gamla de är, hur de ser ut – och försök ha helt öppna ögon inför vem du vill och kan komma att leva med. Ta kontroll över ditt eget öde – SÖK efter rätt partner. Sitt inte och vänta på att han eller hon bara ska dyka upp, förlita dig inte blint på horoskop eller ödet mer än dina egna handlingar. Stressa inte fram kärlek – alla har vi hänförts av amerikanska kärleksfilmer med snabba, himlastormande förälskelser och lyckliga slut. Men Only fools rush in, för att citera både UB40 och relationsexperten. Låt känslorna mogna innan ni uttrycker dem, tänk på att alla har olika känslomässiga tidsramar. Och till sist – ta in romantiken i vardagen. När du väl hittat din drömpartner är det viktigt att hålla liv i glöden och mata fjärilarna i magen. Knepet är enkelt, säger experten. Gör tid för varandra och tänk på att få den andra att känna sig speciell. Par som tar hand om varandra och uppmärksammar varandra lever lyckligare.

Det sistnämnda är jag säker på att han har rätt i. Men det här med att hitta kärleken – var letar ni och hur träffas ni?

När man undrar om han är Mr Right, om man ska stanna eller gå, och så avrättar han ens husdjur och plötsligt blir valet ganska enkelt.

Catharina och jag dricker/stjälper i oss kaffe och läser tidningarna när jag fastnar på ett nöjesuppslag.
”Alltså, hur gammal är Alexander Bard egentligen?”
”Ingen aning, vad kan han vara, 45?”
”Ja.. Fast han har ju sett likadan ut så himla länge? Army of lovers, de bildades väl i slutet av 80-talet?”
”Mm. Fast då hade han ju hår.”
”Sant. Men jag tror nog han kan vara 50 till och med.”
”Googla!”
”Mm… Men! Han fyller 50 i år!”
”Född 61, ja det gör han ju, vad sjukt.”
”Haha, nä, han fyller fan 50 IDAG till och med!”
”Va? Och vi pratade om honom varför?”
”Hm, för att hans klädsel gör det svårt att avgöra åldern.”
”Hm. Creepy.”

#1: Försöka ta en bild som vi båda känner oss nöjda med.

”Tjena.”
”Tjena.”
”Ringde du?”
”Mm. Vad gör du?”
”Inte mycket. Stirrar på folks Facebookbilder och undrar hur livet kunde ha blivit bara.”
”Haha, den gamla sysslan.”
”Ja, lite sjukt. Tänk vilka vi hängde med. Och vilka killar man hängde med, och så finns alla kvar på Facebook.”
”Mm. Hur går det för dem då?”
”Gamla vanliga. Man hade väl suttit där på någon smutsig heltäckningsmatta och slickat på varandras sårskorpiga issues om man hade stannat kvar antar jag.”
”Klarar man sig ju bättre utan.”
”Ja fast ändå, undrar om alla gör så?”
”Grubblar över hur saker kunde ha blivit?”
”Mm. Fastän man har det helt jävla bra själv, så måste man ändå pilla på tanken ibland. Det där OM:et.”
”Jag tror kanske det. Inte längtar men tänker.”
”Tur att Facebook finns då.”
”Mm. Klubben för kartläggning av sin egen historia.”

Vad tror ni? Gör alla så, pillar på det där ”om:et”?

Ni vet att vi finns på Facebook? Ni gillar väl oss där? Gör det! Jag kommer snart tillbaka, om en liten liten stund när inbox-kaos och bildhets lagt sig.

Hela dagen har jag tänkt att jag vi måste prata lite om det sjuka otrohetsdejting- spektaklet vi skrev om idag. Vilka är det, som hänger där? Vanliga människor, vad det verkar. Hur vanlig man nu är om man i stället för att lämna en dålig relation ser det som en rättighet att få sina ”behov” tillgodosedda på andra sidan staketet. Om man gång på gång orkar – och lyckas – förklara sitt känslorubbade beteende inför sig själv, om man inte fungerar utan kick och bekräftelse eller vad det nu är man letar efter bland de där trasiga människorna. Otrohet är aldrig okej men det säger sig väl självt att det på något sätt blir att understryka sveket, liksom pimpa det till aldrig tidigare skådade höjder, att aktivt registrera sig på en sajt för att söka vänsterprassel.

Måste eventuellt lugna ner mig lite efter provokationschocken. Men det jag kom att tänka på, när vi rotade fram info till artikeln och satt med obehagligheter upp till armbågarna, är vanliga hederliga kontaktannonser. Ni vet, treraders från morgontidningen. Antal tecken motsvarande ett sms, ”det här är jag” – möjligen lyckades man peta in ett ”det här letar jag efter” också, om man var en skicklig vän av förkortningar. Min vän Karin bloggade om det en gång och jag vill minnas att alla då verkade rörande överens om att de fattas oss i djungeln av långa smarta profiltexter, intresselistor, välfyllda fotoalbum och solbrända profilbilder. Internet hetsade oss från platsannonser till mastiga Hemnetprospekt i pdf och från kontakt- annonser till supermegadeluxe-medlemsskap på pusselbitendualltidsaknat.se.

Så nu undrar jag, hur skulle era se ut? Vad skulle ni ta upp på ert begränsade antal tecken? På tiden att vi får veta lite mer om vilka vi är, tänker jag, och hur kan vi bättre göra det än med en kort och lite säljig radannons. (Nu menar jag inte att ni måste söka kärlek helt oväntat och påtvingat, här på bloggen, utan bara – hur skulle ni presentera er själva, vilka är ni?) Sover på min, publicerar i morgon.

… att jag tappade lite tro på människan. Det här var anledningen.

K fyllde 30 och det firade vi med Pojkarna på rad. Med mera.

Har ni sett det här? 82 tatueringar. Föreställande Julia Roberts. Spontant funderar jag lite över om han har någon flick- eller pojkvän i sitt liv och vad hon/han i så fall anser om sin killes val av kroppslig utsmyckning. Även om man själv, åtminstone i nuläget – kanske inte om man låter honom fortsätta ett par år till, skulle kunna klämma in sin nuna på några lediga kvadratcentimeter hud – hur kul skulle det vara att se sitt eget anlete hotfullt omringat av åttiotvå Pretty Women?

Men det här med att tatuera kärleksförklaringar till, vad ska vi säga.. mer verkliga föremål/personer. Jag har två fina vänner, som lyckligtvis råkar vara ett par, som har varandrars namn tatuerade på armarna. När de tatuerade sig avslutade den pessimistiske bläckkonstnären med ett ”ja, då ses vi om något år då, när ni vill ta bort dem igen.” Som en storslagen gest av kärlek och humor skickar det här paret sin cyniske tatuerare numera ett julkort varje år där de glatt visar upp sina gaddade armar och sitt gemensamma barn som de har hunnit få sedan de präntade in namnen. Jag tycker det är himla fint.

Vem skulle ni tatuera in som bild 82 gånger över hela kroppen? Och, mer frivilligt; skulle ni kunna/vilja tatuera in namnet på er kärlek?