Det där med att kämpa eller ge upp. Stanna eller gå. Det där med att veta vad som är rätt, att ensam i en tvåsamhet avgöra om just den här relationen ger mer energi än den tar, om den är värd ännu en sväng, ännu en satsning, ännu en risk att misslyckas och landa pladask med ansiktet mot gruset och inte orka resa sig igen.

Det finns de som ger upp för att de flyktigt funderat över om det är rätt och eftersom de ens tänker så kan det inte vara rätt för när det är rätt så bara vet man det och så gör de slut och lämnar allt utan chans till förbättring.
Det finns de som håller ut och kämpar för omgivningens skull, kanske barnens eller ekonomins, kanske för de svidande minnena av tiden då han ännu uppvaktade henne eller hon ännu stöttade honom eller de gjorde sin första resa till Thailand och inte kunde sluta kyssas där i tidvattenbrynet på Khao Lak.
Det finns också de som stannar av ren och skär panikångest inför tanken att leva ensamma.

Det pratas om att nittiotalisterna är de som ”tar kärnfamiljen tillbaka”, att de gifter sig eller planerar att gifta sig tidigt och prioriterar barn och familjebildning framför karriärhets och resedrömmar. Nittiotalisterna, de är som äldst 21 år gamla och har rimligtvis vuxit upp under liknande omständigheter som vi. Nu är jag lite oklar över vilka jag menar med vi, men jag antar att jag tänker främst på folk i min ålder, sena sjuttiotalister och tidiga åttiotalister. Vi som är uppvuxna med, nästan marinerade i, lyxproblemet VALMÖJLIGHETER. Allt är möjligt, du kan om du vill, du kan plugga till vad du vill men glöm för guds skull inte att backpacka lite i Asien först. Och gud förbjude att du skulle ”nöja dig” i en relation och gå miste om de där tusen åter. Är det inte så, att den där pressen som lätt uppstår när man har för många valmöjligheter också smittar av sig på hur folk väljer sina relationer? Som att någon slags självvalt Sex and the city-liv skulle väga tyngre, och bättre spegla den unga självständiga människan, en karriärist med minst åtta varmhållna dejter i telefonboken? Eller att ett förhållande måste vara ”perfekt” på alla nivåer för att det ska vara ”värt det”?

Jag vet inte, jag fattar faktiskt inte heller. Jag vet inte om det är ute att ”nöja sig”. Men vad säger ni, finns det ens något allmängiltigt förhållningssätt? När är det läge att kämpa och hur vet man om det är dags att ge upp och gå vidare?

På Karins blogg, på långdragna middagar och sena kvällar på väg hem från Trädgården under bron har vi dryftat den eviga frågan. Vad är ”that”?

”Äntligen! Kom du precis?”
Frågan kom innan hon ens hunnit sträcka fram handen för att hälsa. Hon tittade osäkert på killen som satt i soffan och log mot henne, omgiven av andra festgäster kors och tvärs inbegripna i yviga samtal.
Lockigt hår, skrattgropar, en lite konstig särkliknande skjorta med röda sömmar. Nej, hon kände inte igen honom.
”Hej, alltså förlåt, har vi träffats?”
”Nu har vi det. Jag har väntat på dig hela kvällen.”
Ett brett leende spred sig över hans ansikte när han sträckte fram handen.
”Olle, heter jag.”
”Fanny.”
”Fint att träffas Fanny!”
Hon sjönk ner intill honom på den lediga halvmetern sammetsdyna. Hon hade just anlänt till festen och inte ens hunnit varvet runt för att hälsa men drogs ändå instinktivt ner i den redan överbelamrade soffan. Jag har i alla fall klarat av värdinnan, tänkte hon. Barndomsvännen Sara kramade hon redan i dörren.
”Fint att träffa dig med Olle – så, vem är du?”
”Saras vapendragare från första klass i Rålambshovsskolan. Och du?”
”Samma fast från Kungsholmens gymnasium.”
Hennes blick svepte över det femtiotalsinredda vardagsrummet, vek undan hans öppna, undrande. Festen var i full gång, ändå fick hon känslan av att ljudnivån sänkts, att sorlet sjunkit undan till förmån för hennes ekande hjärtslag och smackande muntorrhet.
”Varför har vi aldrig träffats tidigare?”
Han lutade sig intresserat framåt, tillbaka in i hennes synfält.
”Mm, värdelöst. Men nu har vi det.”
Hur kan han vara så oblyg, så lugn?
”Berätta om dig, Fanny.”
”Vad vill du veta?”
”Allt! Du vet… Vem lyssnar du på, vilken är din favoritfärg, vad gör dig glad, vad tycker du om att äta, vem tänker du på när du ska sova?”
Han satt ännu framåtlutad och väntade nyfiket på svar. Hon tänkte en sekund och drog efter andan.
”Bruce Springsteen. Och kanske blått, men mörkgrått på bilar. Jag blir glad av broar, tulpaner, omtänksamhet och Frankrike.”
”Tulpaner, uppfattat. Fortsätt?”
”Vad var det sen, mat? Günthers korv på Karlbergsvägen, pasta med vad som helst, tapas, svamp och såser med senap i. Och jag får se vem jag tänker på ikväll när jag ska sova, lovar att berätta när jag vaknar.”
”Men du dricker inget Fanny?”
”Jo, jag är en sucker för rödvin.”
”Jag menar nu.” Han skrattade. ”Jag har bärs i kylen, vill du ha?”
Han vilade handen i hennes ryggslut när de reste sig och gick mot köket. Han var mycket längre än hon och hon tyckte om det, hon ville gå runt, runt i lägenheten med hans hand i sitt ryggslut hela kvällen.

Jag gillar alla er, ungefär tusen, som läser här varje dag men det är nästan så att jag gillar er 8-12 personer som ger ”tumme upp” på inläggen lite, lite extra. 8-12 personer konsekvent, det är roligt. Det var bara det, återkommer efter lunch med fler funderingar.

På förekommen anledning – så här skrev Sandra bland kommentarerna tidigare;

Läste inlägget om där det diskuterades om man kan bli dumpad innan det ens blivit nåt. Det blev jag igår. Jag hade inte träffat personen så många ggr men han hade helt klart potential. Det var hur som helst knäckande. Men han var öppen och ärlig vilket jag uppskattade väldigt mycket. Många killar sticker tyvärr bara huvudet i sanden. Jag skulle gärna ta emot lite tips. Jag är inte heartbroken men rätt nere. Hur kan man se ljust på det hela? Nu tyvärr känner jag att loppet liksom är kört… Inte bra jag vet.

Det är ju så – man behöver inte vara heartbroken, man behöver inte ens ha hunnit få känslor för den andra, det är klart man blir låg om någon avslutar en fling utan att man själv riktigt förstår varför. Förutom de mest lättillgängliga, och måhända mer ytliga, humörhöjarna – det är fredag, våren är i antågande (det är sant, det står i vår tidning) – hur gör ni för att ”börja om”? Hur ser man ljusare på saker som per definition är trista, sorgliga eller jobbiga? Vad gör ni när ni är låga?

Den här får agera första hjälpen. Fyll på?

Det är fint att jag och fröken April har hittat den tyska ölhallen, stället som vi kallar ”vårt vardagsrum” eller ”andra hem” fast vi bara varit där kanske fyra gånger (åtminstone sedan nittonårsdagen, om jag ska tala för mig själv). Det är fint att vi är yngst på hela stället en vardagseftermiddag i februari trots att vi ibland tycker att vi är vuxna. Det är fint att gå dit varannan vecka och ta ett glas vin efter jobbet och prata ikapp och utan att blinka acceptera att livet kan ha ändrats både en och tre gånger under de kanske tio-femton dagar som gått sedan vi sågs sist.

Hon är lite som en feelgoodfilm, fröken April, fast smart och djup. En sån som vill folk väl och kan sätta ord på hur man skulle vilja att saker var. När vi lämnar ”vårt andra hem” som i själva inte alls ligger så nära våra bostäder som vi skulle önska är vi alltid fyllda av tillförsikt, peppade, modiga och glada med minst tre nya projekt och planer innanför västen tillsammans med ett glas vitt. Vi kramas och hon studsar ner i tunnelbanan och jag springer efter bussen åt andra hållet och om någon vecka ses vi säkert där igen. Undrar hur saker och ting är då.

… fick jag den här här på mejl från Calle. Tänk på den ni.

1) Trygghet. Som i känslan att det alltid står någon bakom en, intill en, med handen i ryggslutet redo att ta emot eller skjuta på framåt när det behövs. Som alltid hinner öppna famnen och ta emot när man ramlar. Som är så som man vill vara själv, tillbaka.

Humor och lika (eller i alla fall kloka/kompromissbara) värderingar. Och intelligens och utstrålning (attraktion!), får vara nummer fyra och fem.

Fem saker som kanske alltid varit viktiga men som bytt inbördes ordning på listan under årens svajiga gång och just nu placerar de sig som ovan. Vilka egenskaper tycker ni är de viktigaste hos den man vill kalla sin kille/tjej?

”Det känns inte som min lägenhet längre.”
Hon står mitt i bråten i hallen, rösten ekar mellan nakna väggar och omkring henne springer vi med påsar och kartonger och kaffekokare och tavlor och verkligen oväntat många speglar.
”Första gången jag var här sov jag under en gardin”, säger M.
”Första gången jag var här flyttade vi in dig och du hade packat ner ett helt bohag i hundrafyrtio H&M-påsar”, säger jag.
Hon skrattar.
”Kommer du ihåg att vi flyttade i pumps?”
”Första gången jag var här lurade du mig att du bodde på vägen hem till mig och att det var en bra idé att dela taxi” säger han som ganska snart därefter flyttade in och nu flyttar med henne över bron till allt det nya.

Hit har jag kravlat upp för trapporna från tunnelbanan i alla tillstånd; halkandes på isfläckar inför ännu en terapeutisk långpromenad, dansande pyntad och klar för fest eller i behov av sällskap med tårar skickligt balanserade i ögonvrårna. Här har vi varit alla tider på dygnet, ätit klassiker som makaronipudding och köttfärslimpa, spelat efterfestspel som man alltid blir lite, lite osams av, komponerat spellistor och vinkat till Dylan och Springsteen som tittat ner på oss från pråliga ramar på köksväggen.

Vi är många som flyttar och det går snabbt, nästan så snabbt att vi inte hinner reagera innan alla varven är körda och han som tar över får sina nycklar och han är bara strax över tjugo och börjar där och då en egen era som vi nästan blir lite avundsjuka på. Vi knölar in oss i min kombi bland lampskärmar och dammsugare och de H&M-påsar som till slut fick utgöra extra flytthjälp även denna gång. Ropar ”Hejdå lägenheten” och viftar med armarna i riktning mot huset som står kvar på kullen och inte följer med. När vi sladdar in i snömodden på de nya gatorna i det nya området konstaterar vi att allt är just det, så NYTT, stora akvarieliknande fönster delar fasaderna och man ser vattnet åt nästan alla håll. Fyllda av lika delar nostalgi och eufori bär vi upp det sista för sedan kasta oss ner på flyttlådorna med ölburkar och ostmackor.

En flytt blir ett så tydligt slut på en era – och början på en ny, förstås, så är väl mer optimistiskt att uttrycka sig. Ibland byter man era vid andra tidpunkter än sina vänner men tydligen kan man umgås fritt över epokgränserna, vännerna följer med ändå – de till och med hjälper en att bära. Viktiga år och händelser och samtal sitter kvar i väggarna där i hennes hyresetta, som röklukt eller fettavlagringar, som en del av isoleringen i ett fyrtiotalshus på en gata med konstigt namn, och kanske kan de lika gärna sitta kvar där. De som betyder mest följer liksom med ändå, samsas med det nya, formas av den där nya eran som började nu i söndags. Hundra spänn på att Dylan och Springsteen redan blickar ut över vattnet, genom akvariefönstren, från sin plats på köksväggen.

Hittade den här gamla göra-slut-klassikern bland bilderna i min telefon. Ser ni vad det står? … till alla killar som inte kan göra slut på vanligt sätt utan måste dra in polisen. Sällan har jag skådat en tistel som väcker så många frågor – nästan i klass med den här gamla godingen. Vad gör folk?