Spela svår – vägen till en kvinnas hjärta. I alla fall om man får tro den omfattande studie av 47 (!) kvinnor som Daily Mail skriver om idag. Enligt en amerikansk forskare triggas vårt kärleksintresse allra mest om vi är osäkra på vad hon/han (föremålet för våra magfjärilar, alltså) känner för oss.

ÄR DET VERKLIGEN SÅ?

Det satans Spelet, jag fattar inte hur det kan vara så framgångsrikt. Och hur länge kan man köra det, undrar jag? Förr eller senare måste man väl bekänna färg och outa sina känslor (annars ger väl den trånande och ovetande parten rimligen upp till slut?) – och vad händer då? Var går gränsen för när det är okej att visa sin känslor?
Visa, säger jag. Nej, stalka inte, telefonflåsa inte, skicka inte hundra sms på en dag eller uppdatera din relationsstatus på Facebook efter första dejten. Men VISA, på något sätt hur du vill ha det och vad du känner, så ska du se att det finns många tjejer och killar som uppskattar en spelfri, ärlig partner och ger dig samma tillbaks.

Vad säger ni? Spelar ni ”spelet”, funkar det på er eller får det omvänd effekt?

Om kärlekscitaten: Grattis Valeria, Sara och Susanne, era böcker skickas idag för att hinna fram i tid.

Tack snälla ni, och tack till alla er andra som fyllt min inbox med egenpåhittade, tagna, kloka och peppande citat. Ni gjorde min morgon!

(Ett hedersomnämnande till Annica A som myntade ”Bättre 22 killar på planen än 1 i soffan”)

Och i söndags fyllde bloggen helt obemärkt en månad – ännu en anledning att fira. Finlunch på det.

Vi kör bara, för att vi kan. En lånad Volvo och en flätad korg med matsäck och vi lyckas inte hålla oss längre än till Nyköpingsbro förrän vi dukar upp kaffe och bullar och börjar fotografera som vore vi i tropikerna och inte utanför en vägkrog i ett frostbitet Sörmland. Hon pratar om sitt och frågar om mitt och vi fyller i luckor och förklarar och blir oense och sedan genast sams igen. Vi kör in i Mantorp för att vi gillar ortnamnet, vi stannar och fotograferar en hållplats för buss 666 och skrattar sedan i flera mil åt historierna om vem som vågar resa med den bussen och var de i så fall tar vägen. Vi lyssnar på gamla Radio City Love Songs-skivor på repeat och varje gång Total eclipse of the heart kommer så höjer vi ännu mer och skriksjunger med händerna viftandes i yviga trumsolon.

Vi vet inte riktigt var vi ska. Vi försöker övernatta i Växjö men blir dumsnåla och kör ännu längre för att samma kväll landa vid dukat middagsbord i skogarna utanför Ronneby. Vi hälsar på en piprökande författarvän i Blekinge skärgård och spelar sällskapsspel tills vi somnar. På Börjes i Tingsryd köper vi likadana gredelina plyschoveraller som några dagar senare ska orsaka illa dolda skrattattacker bland kidsen på ett torg i Kristiansstad. Hon köper Håkans skiva på en bensinmack i Malmö och så vrålar vi River en vacker dröm hela vägen över Öresundsbron till kära Köpenhamn.

Ibland behöver man inte veta riktigt var man är på väg, bara man har vänner som hon vid sin sida. Så är det väl lite med allt, tänker jag.

Jättekonstigt. De var inte till mig den här gången heller.

”Alltså. Man kan träffa hur många man vill eller inga alls när man är singel, så länge man är ärlig och öppen. Om man skulle träffa en tjej man verkligen får känslor för så försvinner ändå allt det där omkring.”
”Hur då?”
”… när jag träffade min förra tjej var det som i ”Anslagstavlan”, du vet, ”swosssch” och så är det bara en enda lapp kvar.”

Micke, en av mina äldsta och bästa vänner. Och just nu kanske stans klokaste singel.

Båten är säkrast när den ligger i hamn, men det är inte det som båtar är byggda för.

Kloka ord ur Paulo Coelhos Kärlek, utvalda citat. Och nu jag har fått några ex av boken att lotta ut till er – tänk, den perfekta Alla hjärtanspresenten! Boken innehåller en lång rad av fina och tänkvärda citat – MEN jag tror vi kan åstadkomma en kompletterande bilaga. Mynta ditt eget bästa kärlekscitat! Lämna dina kloka ord i kommentarerna eller mejla mig dem direkt. På onsdag utser vi tre vinnare – då hinner jag skicka era böcker så de når er före Alla hjärtans dag. Kör!

Han hette Simon. Han var född samma dag som jag, samma år och på samma sjukhus och han kunde gå på händer runt hela dagis utan att välta. När vi gick till gympan hade vi sällskap med hans avdelning och jag smög alltid in i ledet på noga utvald plats så jag var ”tvungen” att hålla hans svettiga hand (eller var det min som var svettig?) hela vägen runt kvarteret. När våra föräldrar hämtade samtidigt sprang vi ikapp ner för Tomtebogatsbacken och planerade vår framtida resa till det här ”Norra Banantorget” vi hört skulle ligga inte alltför långt från våra hemtrakter.

Ja, ni hör ju. Allt matchade.

Och klok som jag vid det laget fortfarande var – jag var fem då, rationella tankar gick ännu före de känslostyrda – tyckte jag det var hög tid att se om sitt hus. Inför framtiden liksom. Så en dag, efter lunchen när vi av en slump sprang på varandra bland snökladdiga ytterkläder i hallen, ställde jag Frågan.
”Simon, jag tänkte att sen när vi blir stora så kanske vi skulle gifta oss med varandra. Vill du det?”
De tysta sekunderna innan han svarade var de längsta, dittills, i mitt liv.
Sedan, och detta minns jag i detalj, förvreds hans ansikte, från den alltid leende uppsynen till minen hos den som just tuggat i sig en hel citron eller kollat på något obehagligt klipp från Jackass.
”Blä blä dubbelblä”, vrålade han.
Nej, det räcker inte, han uttryckte sig i versaler.
”BLÄ BLÄ DUBBELBLÄ!” – det sista blä:et följde skuggan av honom som ett utdraget eko när han i rasande fart sprang dagiskorridoren åt andra hållet för att inte synas till mer den dagen.

Japp. Där har ni det, mitt första och hittills enda frieri. Har ni friat?

Övre raden från vänster: Annika, Karin. Infälld: Jag (7 år, läsåret 88/89).

”Det roligaste med flyttpackningen är alla gamla bilder man hittar. Som skolkatalogerna, S har en halvmeterhög trave skolkataloger som vi förstås måste kolla igenom sida för sida.”
”Åh, nästan så man får lite ångest när man tänker på det..”
”Ja, vilken grej det där var?”
”Mm, hela läsåret kändes förstört om man blundade..”
”Fint ändå, hur man liksom valde vem man skulle vara kär i utifrån de där bilderna.”
”S verkar dock ha varit kär i varannan tjej och avskytt varannan, alla på hans klassfoto är inringade, överkryssade, utsuddade eller märkta med hjärtan.”
”Lite som när vi läser H&M-katalogen idag.”
”Ja, fast bättre – tänk om det fanns motsvarande skolkataloger över ens jobb till exempel. Mycket bläddrande inför jobbpubar. Eller efter, kanske.”
”Haha, ja. Men man borde kunna skriva ut hela det interna kontaktregistret och häfta ihop sidorna?”
”Bra idé.”

”Alltså.. det här kanske låter lite konstigt. Men det finns en mamma på min sons dagis som är så himla BRA.”
”Jaha.. det är väl bra?”
”Ja, alltså vi är så himla lika och jag gillar henne, så jag har försökt få våra barn att leka lite mer och så. Jag vill ju bli kompis med henne. Och… vore det konstigt om jag frågade om hon vill gå och ta ett glas vin med mig?”
”Du menar som att fråga någon slags kompis-chans?”
”Ja.. Kan man göra det?”

”Alltså, kan ni hjälpa mig att klargöra en sak?”
”Mm?”
”Kan man bli dumpad fast ett förhållande inte ens har börjat?”
”Haha, hur då?”
”Okej; jag har träffat en kille i kanske.. två månader? Alltså träffat som i ”hörts sent, setts sent”, båda har varit extremt tydliga med att det inte är mer än så.”
”Inget hänga-hela-dagen-efter?”
”Jo, förstås, lite mer så har det blivit senaste veckorna.. Hur som helst, förra helgen har vi ett snack och han säger – på det otydligaste av alla sätt – att han börjat känna lite mer. Han säger det så luddigt att jag måste gå och tänka på det hela förra veckan, men jag visste ju innerst inne vad han menade.”
”Och vad känner du?”
”Alltså, efter att ha tänkt hela veckan började jag känna ”Jaha, ja, varför inte?”, jag vågade liksom släppa fram lite känsla.”
”Bra ju! Vad hände?”
”Det som hände var att jag inte ens hann säga det till honom, för under veckan som jag gick och kände efter så sprang han på en gammal kärlek och nu måste han ”tänka”… Han säger att han inte vet vad han vill. Och jag undrar – det hann ju inte ens börja, men är jag dumpad nu?”

Vad säger ni, är hon? Kan man bli dumpad utan att det ens hunnit börja?