Lunchkaffe och tre minuters sol på den omtalade terrassen på plan 13.

Vi kramas länge när vi ses, det gör vi alltid. Vi möts vid Kristinebergs tunnelbana, vi brukar börja där och gå längs norrut mot nybyggena i Hornsberg ”för att ta den fula biten först”, kryssa mellan vägkoner, grävplatser och byggnadsställningar för att sedan nå Karlbergskanalen och följa den söderut längs med Kungsholmsstrand. Synkroniserat tar vi hörlurarna ur öronen och stänger av musiken, drar på oss vantarna och börjar gå, sida vid sida.

”Hur är det?”

Hon frågar inte på rutin, så som man gör precis när man kramas och den andra svarar ”bra tack hur är det själv” i samma andetag, hon väntar tills vi gått tysta någon minut med blickarna fästa i snömodden som kletat ut sig över trottoaren. Hunden sladdar runt i spåren intill oss.

”Bra. Eller, jag har sån jävla huvudvärk, annars bra”, svarar jag.

Ofta, minst varje vecka går vi där hon och jag. Stretar Kungsholmen runt och avhandlar allt som är viktigt. Som vanligt är vi igång med första fasen av det milslånga samtalet redan innan vi hunnit förbi idrottsplatsen; sjukdomsdiagnoserna.

”Är det sant, jag vaknade också med huvudvärk i morse!”

”Va!? Men du är ju gravid, det är nog hormoner.”

”Ja, just det. Din är nog stressrelaterad. Spänningshuvudvärk, liksom.”

Vi nickar och hummar och rabblar symptom och ställer diagnos ända tills vi kommer över krönet vid Stadshagen och släntrar ner mot den lilla bron över till Pampas. Först när vi når sjökanten kommer vi in på viktigheterna. Hon frågar om trasslet och jag kör ner händerna djupt i fickorna och stirrar stint på mina fötter, drar upp den stickade polotröjan över hakan och mumlar in i garnet. Hon tittar allvarligt på mig från under mösskanten.

”Men jag finns här. Vi finns här. Det går tid, vet du, den pågår hela tiden.”

Jag nickar och önskar tyst att det skulle gå jättemycket tid jättefort så att det inte hela tiden skulle kännas så nära, men vet att det bara är att vänta. Vänta ut det. Tiden pågår.

Vid Barnhusbron stannar vi till. Jag älskar Barnhusbron, den är min favoritbro och jag vill alltid stå där en stund, titta lite extra noga på tågrälslandskapet och stadskänslan som brer ut sig under den på andra sidan kanalen. Hennes bästa bro är Västerbron, när vi kommer till Rålis ska vi stanna till där med.

Stockholms mälarvatten slår mot den meterkorta sandstranden där vi står och jag tänker tänk om man kunde sila ut allt som det här vattnet varit med om, hört och sett. Hela stadens historia ligger och flyter här i de nästan omärkliga vågorna. Säkert ett hundratal av våra milslånga samtal finns gömda här. Det här vattnet vet allt om oss.

Vi passerar den igenbommade uteserveringen på gamla Trädgården vid Fleminggatan och drar upp några festminnen av gammal vana.

”Minns du de där kvällarna”, säger hon och skrattar och jag skrattar tillbaka och vi behöver inte ens rabbla namnen och händelserna längre för de svävar där inne som små frostbitna spöken och vi minns dem båda lika väl och fast de var så viktiga då väljer vi nu att bara skratta bort dem och fortsätta gå.

Så snart tårarna krupit tillbaka in i kroppen frågar jag om henne.

”Hur känns allt” frågar jag, och vet att det är en bred fråga men tror att hon förstår att jag menar hur det känns med hennes kille som ska bli pappa till deras barn och hennes nya liv som är fritt från blöta nätter, nikotin och förälskat fladder. Hennes hand söker sig omedvetet till magen under den bylsiga vinterjackan.

”Tjaa, jag är fortfarande övertygad om att det är lögn och förbannad dikt när tjejer påstår att det är underbart att vara gravid”, säger hon med ett snett leende.

”Jag orkar inte med mig själv, jag har minst ett tiotal olika personligheter och jag kan inte förstå hur S står ut. Men du vet, han har ett tålamod som… Ja, inte ens jag kan rucka på det.”

Hon pratar och berättar och vi funderar över varför det är så tabu att känna sig splittrad över att bli mamma och om det är okej att samtidigt sakna sitt fladdriga liv och om man alltid kommer känna så.

”Ibland tänker jag att när bebisen kommer ska jag lämna över den till S och säga ’varsågod nu har jag burit den i nio månader, nu kan du ta nästa nio’ och sedan sladda iväg och dricka vin. Men så kommer jag ju aldrig vilja göra.”

Jag tänker att det nog är tabu att vara lite avundsjuk på ett ofött barn också.

Vid Stadshuset viker vi in på Hantverkargatan och köper varsin kaffe innan vi fortsätter ner på Norrmälarstrand och ser Södermalm torna upp sig på andra sidan vattnet. Här är vi nästan alltid klara med kärleken. Den följer oss en liten bit in på kajen, intill de där husbåtsliknande skeppen som ligger förtöjda just efter Stadshuset, för att sedan övergå i samtal om drömmar och projekt. Vi når slutet av stranden, spanar upp mot Västerbron och suckar lokalpatriotiskt över stadens skönhet just här. Jag vet inte hur många projekt och planer vi målat upp medan vi vandrat nedanför paradgatans pampiga fasader. Caféer som ska startas, pensionat som ska drivas, nattklubbar som ska styras, fester, bröllop, dejter, drömmar. Nu pratar vi om hennes hem och om mitt jobb och om hur saker kommer bli och att vi har en bra känsla ändå. Vi landar ofta där, tårar eller utbrott till trots.

Sedan klättrar vi över Fredhälls hala klippor, på vad som kallas ”Hälsans stig” men borde heta ”Förenat med livsfara”, och tar trånande långsamma steg förbi säsongsstängda restaurang Solstugan.

”I sommar”, säger vi och tittar på varandra och nickar.

Den här sommaren kommer allt vara lite annorlunda, det vet vi men eftersom vi inte vet riktigt på vilket sätt så pratar vi inte så mycket om det. Jag vill tro att vi ska sitta där i sommar igen, som vi gjort de senaste fyra somrarna, med hennes bebis och min hund och kanske varsin kall ljus öl och prata om sjukdomar och kärlek och kantstötta hjärtan. Jag vet att hon vill det med. Men vi behöver inte prata om det redan nu.

Det här är roligt, apropå det här.

Tänker direkt på kontaktannonsraden ”djurvän” eller ”jag älskar djur” – här får de en helt ny innebörd. Tjejer som går på dejt med en kille som älskar djur vill tydligen bara se honom beställa in det köttigaste stycket på menyn för att sedan gnaga loss – using hands only – med något vildsint i blicken. Åh, manligt. Inte sjukt. Djuriskt.

Inte så, inte så, inte så… Men så!

Många kompisar till mig är vänner med sina ex. Lunchar lite sporadiskt, hörs av då och då, kanske tar en öl ibland. Jag gör det också. (Kanske verkar tjejer ha det behovet mer än killar när jag tänker efter, varför är det så?)

Har man ett långt och/eller intensivt förflutet ihop och inte bryter av någon kaosartad anledning – det vill säga om ingen har direkt anledning att vara förbannad på den andra – så tycker jag det är märkligare att bara stänga av och bryta än att försöka ha någon slags sporadisk vänskapsrelation.
För mig känns det viktigt.

Ändå är expojk- eller flickvänner ofta föremål för, eller roten till, svartsjuka. Jag vet inte men någonstans kan man väl tänka att ett förhållande tagit slut av en anledning? Om man nu ska dras med lite svartsjukekänslor (ja, vilket man så långt som möjligt bör låta bli) så känns det rimligare för mig att rikta dem framåt, mot nya människor och inte mot de som redan funnits och ”försvunnit”?

Idag skriver vi om Nina som är bästis med sin sambos ex. Bra det, tycker jag.

Hur har ni det med exen?

OTROHET, ämnet som kan stötas och blötas i oändlighet – idag skriver vi om den andra i raden av internationella otrohetsdejtingsajter som nu kommit till Sverige.
Vi pratade om det här om dagen, när Helena varit och gjort intervjun. Om otrohet alltså, som fenomen. ”Om det inte fanns alkohol så skulle 95% av alla snedsteg inte äga rum” var det någon som sa då. Jag har nog också tänkt att så måste det ju vara.

Men att det finns sådana här sajter, att ett företag – eller till och med flera, kan livnära sig på någon slags organiserad och planerad otrohet, är väl ett tecken på att så inte är fallet. Jag undrar bara så innerligt vem som registrerar sig på en sådan sajt, medvetet letar efter ett prassel och lägger både tid och pengar på att aktivt söka en affär – och ändå kan försvara (om än bara för sig själv) att hon/han stannar i sitt förhållande?

”I Sverige raggar inte tjejer på krogen.”
”Som om killarna gör det?”
”Det vet jag inte, jag vet bara att jag kan stå i ett hörn på Berns och suga på en drink varenda fredag-lördag och det händer fan ingenting.”
”Och så åker du utomlands och då..?”
”Oh, hello, you are very good looking! De bara kommer fram! Så var det i USA, och i Indien, och…”
”Så amerikanskor och indiskor är bättre på att ragga på krogen?”
”Nej alltså det kan vara svenskor också. På semester, de raggar när de är i andra länder men inte hemma.”
”Mhm. Jag upplever inte att killar raggar särskilt mycket här hemma heller.”
”Nä. Jag vete fan hur folk får till det egentligen.”

Ännu en lördag, ännu en trettioårsfest. Bästa V fyller år och hon har hunnit bli mamma och husägare och jag och Karin laddar hela vägen dit och när vi ramlar in i hallen är vi inte alls först som vi trodde utan omgivna av massa fina människor som det var alldeles för länge sedan vi såg. En har tatuerat in en kvinna som ömt håller i en varmkorv och en öl, en annan har börjat på nytt jobb med stilig titel, en tredje vågar äntligen erkänna att han är ihop, på riktigt. Och så skålar vi och äter och dansar och pratar relationer, precis som vanligt.

”Okej, ett museum till älskling, sen drar vi ut och raggar.” – Håller ni med Ben; är vi mer flirtbenägna utanför landets gränser?

Vi har skrivit om flaskposter som seglade rätt, en kvinna som blev kär i ambulansföraren när hennes dotter blev sjuk, par som åkte samma buss varje morgon i åratal innan en av dem fick ändan ur och grannar som fått ihop det tvärs över gatan. Men det måste finnas så många fler historier om kärleksmöten. Hur träffades ni? Eller kan ni tipsa om par som har ett udda möte i sin historia? Här eller på mejl.

Skönhetstips på relationsbloggen: Lillasyster var före sin tid när det kommer till modellskola à la Top model, det fattar man ju direkt när man hittar den här gamla checklistan från sent 80-tal i en skrivbordslåda.

”Det är klart jag inte kan bli kär i henne, hon är min äldsta kompis” eller ”Jo, jag gillar dig men jag är inte förhållandetypen..” Vänner med förmåner är hett just nu. Åtminstone på bio. Nyligen hade Love and other drugs med Anne Hathaway och Jake Gyllenhaal premiär i Sverige. I USA premiärvisades No strings attached med Ashton Kutcher och Natalie Portman (underbara Natalie!) för ett par dagar sen, och i sommar kommer tydligen Friends with benefits med Justin Timberlake och Mila Kunis i huvudrollerna. Och åtminstone i de två förstnämnda är det tjejen som är keep-it-casual-förespråkaren och killen som faller handlöst (först).

Vad beror det här på, just nu? Inte kan det vara en protest mot kärnfamiljshetsen, eftersom de flesta sådana filmer brukar sluta med att ”den svåre” ger efter för sina stormande känslor och släpper på principer och paret gifter sig i en trädgård bland alla sina vänner. Och vad tänker ni om det där? Funkar det eller slutar det alltid med att någon blir kär (läs: sårad)? Skulle ni vilja ha den sortens förhållande?