Det var liksom så samstämmigt, när det väl skedde.

Som att år – typ ett tiotal, åtminstone – av letande, analyserande, testande, grubblande, klubbande, nätdejtande och dumpande liksom flöt ihop till ett enda historiskt ”före”, när många av oss som på kommando tog klivet över till ”efter”.

Som att vi år efter år lekt hela havet stormar utan att stänga av musiken, kanske sänkte vi tempot då och då och avnjöt en tryckare med någon potentiell Mr Right men strax därpå kastade vi vilset oss ut igen, och så plötsligt en dag blir det knäpptyst i högtalarna, alla hugger blixtsnabbt varsin stol och plötsligt sitter vi där.

Stadgade.

Någon blir gravid, några försöker, några gifter sig, de flesta har blivit sambos och tänker plötsligt i gemensamma framtidsplaner i kontrast till festivalsomrar och tågluffar. ”Hur vet man att han är den rätte”-analyserna över ett glas vin på balkongen byts ut mot långluncher, möhippor, parmiddagar och roadtrips till Ikeas babyavdelning.

Det är också härligt, den tiden är nu och sedan några år tillbaka och den är helt underbar (även om ett glas vin och kompisältande på någon balkong aldrig slutar vara ett livsnödvändigt inslag i tillvaron) men en sak tänker jag ändå på ibland.

Hur kommer det sig att alla liksom ”träffade den rätte” typ samtidigt? Kan kärlekens slump vara så konsekvent och precis? Eller handlar det, tvärtemot allt vårt balkonggrubblande, inte odelt om att träffa rätt – utan om att vara redo själv, att faktiskt längta efter att ta klivet från barpallen till den nedsuttna hemmasoffan? Att man kanske, i viss mån, gör det i grupp fast en och en, om ni förstår vad jag menar.

Det tänker jag på. Kanske än mer nu, när några av relationerna i min närhet krackelerar, redan har spruckit eller kippar efter luft, när vänner är ledsna och saknar sina barn varannan vecka. När jag själv strax ska få ett till och inser vilken enorm smärta det måste innebära att bryta upp, kanske än mer nu när spelreglerna ändrats så totalt.

Jag vet att det blir bra ändå. Men det måste kanske ändå ses som ett tecken på att den rätte kan anta flera skepnader, den kan dyka upp på helt olika ställen i livet och den, liksom du eller era omständigheter, kan förändras över tid, ibland så till den grad att era kugghjul slutar snurra i takt. Kanske är du på rätt plats redan nu, eller också kommer det fler hela havet stormar-perioder, nya tider då singlarna i kompisgänget är överrepresenterade, nya val, nya barn, bonusbarn, stjärnfamiljer. Då kan det vara skönt att tänka att det, också, kommer blir bra.

Jag tycker ju nätdejting som fenomen och tanke är ganska strålande.
Du exponeras för och får tillgång till en bred (nästan oöverskådlig) skara singlar som förhoppningsvis är ute efter ungefär samma sak som du själv – kärlek, i någon form. Du får en träffyta som inte är möjlig någon annanstans, en Amors arena som inte går att mäta sig med hur många gånger man än byter jobb eller börjar i nya kursklasser eller vad man nu dristar sig till för att följa experternas råd och ”komma ut bland folk för att träffa kärleken”.
Du kan avgränsa, välja bort och välja till och du kan i lugn och ro kontemplera över potentiella dejter i skuggan av internetanonymiteten innan du törs stämma träff i det så kallade riktiga livet.
Och mycket gott för de säkert med sig, de där möjligheterna.
Bland vänner som vittjat dejtingsajterna finns både de som nu är lyckligt gifta med sina match.com-snubbar, nyblivna föräldrar som träffades på Spraydate, de som haft tre halvårslånga Happy Pancake-förhållanden på raken samt en ringlande rad välinvesterade casual sex-flingar.
Men problemen finns förstås också där.
Folk som utger sig för att vara någon annan.
Folk som bara söker sex och bekymmerslöst trampar ner en rad kärlekstörstande hjärtan på vägen.
Folk som bara inte är riktigt kloka.
Och som det här.
Gamla, trista könsroller i sin allra tröttaste form.
För mig känns den här dejten, som jag föreställer mig att Stereotyp 1 [kvinna] och Stereotyp 2 [man] med sina 1800-talsundersökningssvar genomlider, så outhärdligt tråkig, ointressant och osexig.
Vet ni vad som däremot inte skulle vara det?
En härlig dejt med en tänkande person.
Jag skulle inte förvänta mig att bli betald för, lika lite som jag förväntar mig att min dejt genomgående vill bli bjuden av mig. Pizza eller oxfilé, du eller jag eller båda, helst faller det där sig bara jävligt naturligt för pengar, och förväntningar eller principer som rör pengar, är bland de mest ospännande samtalsämnen som finns.
Jag skulle faktiskt försöka förvänta mig så extremt lite som möjligt.
Eller – en sak förstås: respekt.
Inkluderat exakt lika mycket respekt om jag skulle ha lust att krypa till sängs på första dejten som om jag blankt låter bli.

… och det är länge sedan nu, men tankegångarna bakom beslutet minns jag kristallklart: ”Vi har ju så mycket gemensamt”. Vi hade samma resedrömmar, samma intressen och ett stort gemensamt umgänge. Vi var födda samma dag – bara en sådan sak. Klart jag ville säkra tillgångarna.
Vad jag fick för svar?
”Nej.”
Eller, han sa inte nej, han vrålade ”blä blä dubbelblä” och sprang vilt fäktandes med armarna därifrån.
Jag var tvungen att se det som ett avslag.
Och så här i backspegeln kan jag tänka att det nog var lika bra.
Vi hade eventuellt missat en del viktiga livserfarenheter om vi gängat oss redan vid fem års ålder.

Men poängen kvartstår: Gemensamma intressen, eller gemensamma drömmar och förståelse för varandras passioner, är viktigt. Nej, jag menar inte att man ska göra allt tillsammans. Att få fortsätta vara ’sin egen person’ i ett förhållande är bland det viktigaste som finns. Men grundläggande likheter förenklar, och förgyller skulle jag tro, ett förhållande. Vilken typ av semester man föredrar, var man vill bo, vad man prioriterar. Kanske är din dröm om ett eko-torp i Värmland svårkompromissad med hans hawaiianska surfardrömmar eller böjelsen för cityliv bland gula taxibilar. Och scannar du klassiska kontaktannonser fastnar du antagligen inte för ”Bokmal i beige” som föredrar skogspromenader och lugna hemmakvällar, om dina egna intressen är forsränning på liten barkbit och vilda klubbnätter.

Någonstans måste du börja leta efter den där kärleken. Logiskt är kanske att göra det där du trivs bäst själv. Gillar du bilar? Hästar? Tennis? Ett gemensamt intresse är den perfekta isbrytaren. Kan du ingenting om – tja, säg segling – men vill lära dig? Ta chansen då! Tänk om du träffar kärleken samtidigt som du lär dig kryssa och knopa. Du behöver ju inte använda nischade sajter för att träffa någon som är exakt som du (vad trött man skulle bli på varann?) – du kan lika gärna ta chansen att leta efter någon/något du är nyfiken på.

Och, detta: Oavsett om du gör det på en smalnischad dejtingsajt, på Facebook, på krogen eller på knypplingskursen, det viktigaste är ju att du utsätter dig för möjligheten att träffa någon. Många av de fina fantastiska singlar jag känner utstöter då och då ett uppgivet ”jag träffar ju aldrig någon.” Och visst, har du försökt och aktivt försöker så är suckandet helt befogat. Men om du fastnat hemma, för lat för evenemang eller för kräsen för att ens scanna av en dejtingsajt – då är det inte jättesynd om dig. Du gör dig själv en otjänst. Du minskar dina chanser. Dessutom, och det är fan oschysst; du spolierar chanserna för killen eller tjejen som har väntat hela sitt liv på någon som du.