Nasala Lidingö-iii:n, utpräglad östgötska eller härlig halländska, vad gör dig svag?

När dejtingsajten Mötesplatsen frågar sina medlemmar vilken dialekt vi attraheras av ligger norrländska i topp, följt av göteborgska, värmländska och skånska.

För egen del är det tveklöst gotländska och norrländska som slår an svaghetssträngen, och sydlig småländska förstås som med facit i hand visade sig vara ett vinnande koncept.

Nå, vad finns det mer för attribut som vi tillskriver drömdejten? Frisyr, klädstil, hårfärg, kroppsbyggnad? Är det inte så att många av oss har eller hade en ganska tydlig bild av mannen/kvinnan i våra drömmar – frågan är hur många som träffade just den..?

… så som hur vi vill ha vårt bacon till brunchen?!

Älskar nischad dejting! Vem skulle du vilja chatta om fläskkött med i sju dagar?

Kontaktannonser alltså <3 De är lite som hela internet, samlat på en halv sida i lokalpressen.

… saxat från sms-tolkningssajten vadmenarhan.se:

Jag tycker ju nätdejting som fenomen och tanke är ganska strålande.
Du exponeras för och får tillgång till en bred (nästan oöverskådlig) skara singlar som förhoppningsvis är ute efter ungefär samma sak som du själv – kärlek, i någon form. Du får en träffyta som inte är möjlig någon annanstans, en Amors arena som inte går att mäta sig med hur många gånger man än byter jobb eller börjar i nya kursklasser eller vad man nu dristar sig till för att följa experternas råd och ”komma ut bland folk för att träffa kärleken”.
Du kan avgränsa, välja bort och välja till och du kan i lugn och ro kontemplera över potentiella dejter i skuggan av internetanonymiteten innan du törs stämma träff i det så kallade riktiga livet.
Och mycket gott för de säkert med sig, de där möjligheterna.
Bland vänner som vittjat dejtingsajterna finns både de som nu är lyckligt gifta med sina match.com-snubbar, nyblivna föräldrar som träffades på Spraydate, de som haft tre halvårslånga Happy Pancake-förhållanden på raken samt en ringlande rad välinvesterade casual sex-flingar.
Men problemen finns förstås också där.
Folk som utger sig för att vara någon annan.
Folk som bara söker sex och bekymmerslöst trampar ner en rad kärlekstörstande hjärtan på vägen.
Folk som bara inte är riktigt kloka.
Och som det här.
Gamla, trista könsroller i sin allra tröttaste form.
För mig känns den här dejten, som jag föreställer mig att Stereotyp 1 [kvinna] och Stereotyp 2 [man] med sina 1800-talsundersökningssvar genomlider, så outhärdligt tråkig, ointressant och osexig.
Vet ni vad som däremot inte skulle vara det?
En härlig dejt med en tänkande person.
Jag skulle inte förvänta mig att bli betald för, lika lite som jag förväntar mig att min dejt genomgående vill bli bjuden av mig. Pizza eller oxfilé, du eller jag eller båda, helst faller det där sig bara jävligt naturligt för pengar, och förväntningar eller principer som rör pengar, är bland de mest ospännande samtalsämnen som finns.
Jag skulle faktiskt försöka förvänta mig så extremt lite som möjligt.
Eller – en sak förstås: respekt.
Inkluderat exakt lika mycket respekt om jag skulle ha lust att krypa till sängs på första dejten som om jag blankt låter bli.

… och det är länge sedan nu, men tankegångarna bakom beslutet minns jag kristallklart: ”Vi har ju så mycket gemensamt”. Vi hade samma resedrömmar, samma intressen och ett stort gemensamt umgänge. Vi var födda samma dag – bara en sådan sak. Klart jag ville säkra tillgångarna.
Vad jag fick för svar?
”Nej.”
Eller, han sa inte nej, han vrålade ”blä blä dubbelblä” och sprang vilt fäktandes med armarna därifrån.
Jag var tvungen att se det som ett avslag.
Och så här i backspegeln kan jag tänka att det nog var lika bra.
Vi hade eventuellt missat en del viktiga livserfarenheter om vi gängat oss redan vid fem års ålder.

Men poängen kvartstår: Gemensamma intressen, eller gemensamma drömmar och förståelse för varandras passioner, är viktigt. Nej, jag menar inte att man ska göra allt tillsammans. Att få fortsätta vara ’sin egen person’ i ett förhållande är bland det viktigaste som finns. Men grundläggande likheter förenklar, och förgyller skulle jag tro, ett förhållande. Vilken typ av semester man föredrar, var man vill bo, vad man prioriterar. Kanske är din dröm om ett eko-torp i Värmland svårkompromissad med hans hawaiianska surfardrömmar eller böjelsen för cityliv bland gula taxibilar. Och scannar du klassiska kontaktannonser fastnar du antagligen inte för ”Bokmal i beige” som föredrar skogspromenader och lugna hemmakvällar, om dina egna intressen är forsränning på liten barkbit och vilda klubbnätter.

Någonstans måste du börja leta efter den där kärleken. Logiskt är kanske att göra det där du trivs bäst själv. Gillar du bilar? Hästar? Tennis? Ett gemensamt intresse är den perfekta isbrytaren. Kan du ingenting om – tja, säg segling – men vill lära dig? Ta chansen då! Tänk om du träffar kärleken samtidigt som du lär dig kryssa och knopa. Du behöver ju inte använda nischade sajter för att träffa någon som är exakt som du (vad trött man skulle bli på varann?) – du kan lika gärna ta chansen att leta efter någon/något du är nyfiken på.

Och, detta: Oavsett om du gör det på en smalnischad dejtingsajt, på Facebook, på krogen eller på knypplingskursen, det viktigaste är ju att du utsätter dig för möjligheten att träffa någon. Många av de fina fantastiska singlar jag känner utstöter då och då ett uppgivet ”jag träffar ju aldrig någon.” Och visst, har du försökt och aktivt försöker så är suckandet helt befogat. Men om du fastnat hemma, för lat för evenemang eller för kräsen för att ens scanna av en dejtingsajt – då är det inte jättesynd om dig. Du gör dig själv en otjänst. Du minskar dina chanser. Dessutom, och det är fan oschysst; du spolierar chanserna för killen eller tjejen som har väntat hela sitt liv på någon som du.

Sånt här är härligt! Och smart, att inte bara göra det till en röd-kundkorg-betyder-singel-grej som ju kräver stort mod från alla inblandade, utan även satsa på sociala medier. Via hashtaggen  #fikagram  på Instagram kan blyga violer kontakta grönmuggade singlar bäst de vill.

Det här är helt sjukt och jätteroligt. Vad tycker ni, hur snäv ska man egentligen vara i sin jakt på den rätta? Jag är skeptisk. Mycket för att den man blir halsöverhuvudkär i ofta tenderar att vara någon helt annan än den man inkluderat i sin hårdnischade framtidsdröm.