Det var liksom så samstämmigt, när det väl skedde.

Som att år – typ ett tiotal, åtminstone – av letande, analyserande, testande, grubblande, klubbande, nätdejtande och dumpande liksom flöt ihop till ett enda historiskt ”före”, när många av oss som på kommando tog klivet över till ”efter”.

Som att vi år efter år lekt hela havet stormar utan att stänga av musiken, kanske sänkte vi tempot då och då och avnjöt en tryckare med någon potentiell Mr Right men strax därpå kastade vi vilset oss ut igen, och så plötsligt en dag blir det knäpptyst i högtalarna, alla hugger blixtsnabbt varsin stol och plötsligt sitter vi där.

Stadgade.

Någon blir gravid, några försöker, några gifter sig, de flesta har blivit sambos och tänker plötsligt i gemensamma framtidsplaner i kontrast till festivalsomrar och tågluffar. ”Hur vet man att han är den rätte”-analyserna över ett glas vin på balkongen byts ut mot långluncher, möhippor, parmiddagar och roadtrips till Ikeas babyavdelning.

Det är också härligt, den tiden är nu och sedan några år tillbaka och den är helt underbar (även om ett glas vin och kompisältande på någon balkong aldrig slutar vara ett livsnödvändigt inslag i tillvaron) men en sak tänker jag ändå på ibland.

Hur kommer det sig att alla liksom ”träffade den rätte” typ samtidigt? Kan kärlekens slump vara så konsekvent och precis? Eller handlar det, tvärtemot allt vårt balkonggrubblande, inte odelt om att träffa rätt – utan om att vara redo själv, att faktiskt längta efter att ta klivet från barpallen till den nedsuttna hemmasoffan? Att man kanske, i viss mån, gör det i grupp fast en och en, om ni förstår vad jag menar.

Det tänker jag på. Kanske än mer nu, när några av relationerna i min närhet krackelerar, redan har spruckit eller kippar efter luft, när vänner är ledsna och saknar sina barn varannan vecka. När jag själv strax ska få ett till och inser vilken enorm smärta det måste innebära att bryta upp, kanske än mer nu när spelreglerna ändrats så totalt.

Jag vet att det blir bra ändå. Men det måste kanske ändå ses som ett tecken på att den rätte kan anta flera skepnader, den kan dyka upp på helt olika ställen i livet och den, liksom du eller era omständigheter, kan förändras över tid, ibland så till den grad att era kugghjul slutar snurra i takt. Kanske är du på rätt plats redan nu, eller också kommer det fler hela havet stormar-perioder, nya tider då singlarna i kompisgänget är överrepresenterade, nya val, nya barn, bonusbarn, stjärnfamiljer. Då kan det vara skönt att tänka att det, också, kommer blir bra.

Det här är helt sjukt och jätteroligt. Vad tycker ni, hur snäv ska man egentligen vara i sin jakt på den rätta? Jag är skeptisk. Mycket för att den man blir halsöverhuvudkär i ofta tenderar att vara någon helt annan än den man inkluderat i sin hårdnischade framtidsdröm.

– Och så var jag på den där dejten igår, men vi klickade verkligen inte.
– Varför inte?
– Stolpskott.
– Haha, på vilket sätt?
– … alltså han var snygg, och han hade ett sjukt intressant jobb som han verkade brinna för…
– Låter ju inte så oattraktivt?
– Nej, i och för sig, och han hade ett himla snyggt namn faktiskt… Och han var artig, han frågade hur mycket som helst om mig.
– Haha, allvarligt? Vad är problemet?
– Han hade löparskor. Alltså, på dejten.
– Aha. Synd.
– Ja. Synd på så rara ärter, faktiskt.

Listade några appar för prima singelliv – har ni tips på fler?