Jag tycker ju nätdejting som fenomen och tanke är ganska strålande.
Du exponeras för och får tillgång till en bred (nästan oöverskådlig) skara singlar som förhoppningsvis är ute efter ungefär samma sak som du själv – kärlek, i någon form. Du får en träffyta som inte är möjlig någon annanstans, en Amors arena som inte går att mäta sig med hur många gånger man än byter jobb eller börjar i nya kursklasser eller vad man nu dristar sig till för att följa experternas råd och ”komma ut bland folk för att träffa kärleken”.
Du kan avgränsa, välja bort och välja till och du kan i lugn och ro kontemplera över potentiella dejter i skuggan av internetanonymiteten innan du törs stämma träff i det så kallade riktiga livet.
Och mycket gott för de säkert med sig, de där möjligheterna.
Bland vänner som vittjat dejtingsajterna finns både de som nu är lyckligt gifta med sina match.com-snubbar, nyblivna föräldrar som träffades på Spraydate, de som haft tre halvårslånga Happy Pancake-förhållanden på raken samt en ringlande rad välinvesterade casual sex-flingar.
Men problemen finns förstås också där.
Folk som utger sig för att vara någon annan.
Folk som bara söker sex och bekymmerslöst trampar ner en rad kärlekstörstande hjärtan på vägen.
Folk som bara inte är riktigt kloka.
Och som det här.
Gamla, trista könsroller i sin allra tröttaste form.
För mig känns den här dejten, som jag föreställer mig att Stereotyp 1 [kvinna] och Stereotyp 2 [man] med sina 1800-talsundersökningssvar genomlider, så outhärdligt tråkig, ointressant och osexig.
Vet ni vad som däremot inte skulle vara det?
En härlig dejt med en tänkande person.
Jag skulle inte förvänta mig att bli betald för, lika lite som jag förväntar mig att min dejt genomgående vill bli bjuden av mig. Pizza eller oxfilé, du eller jag eller båda, helst faller det där sig bara jävligt naturligt för pengar, och förväntningar eller principer som rör pengar, är bland de mest ospännande samtalsämnen som finns.
Jag skulle faktiskt försöka förvänta mig så extremt lite som möjligt.
Eller – en sak förstås: respekt.
Inkluderat exakt lika mycket respekt om jag skulle ha lust att krypa till sängs på första dejten som om jag blankt låter bli.

Tänk, den som ändå hade titeln ”Legitimerad spökdejtare” på visitkortet. Vad mycket kärlek man skulle sprida. Tyvärr urvattnas ju lite av romantiken i ”jag blev kär i honom redan innan vi träffats” när det överskuggas av ”jag blev kär i en inhyrd spökskrivare som låtsades vara han – innan jag förstod att jag bara hade med en lat, ointresserad ungkarl och en pengakåt konsult att göra och lämnade dem båda”.