Jag är inte särskilt otrohetsliberal, nej. Och ja, vi har pratat om det här förut, men då har vi främst pratat klassiska fyllerelaterade engångssnedsteg med – förhoppningsvis – svår påföljande ångest.
Nu måste vi prata lite om det här.
Mjo, otrohet må vara moraliskt förkastligt i vilken form det än sker, men otrohetssajter, med betalande medlemmar som aktivt söker nya vägar att svika sina partners, är för mig den största gåtan av alla.
Ett svek långt större än att, låt säga, mot sin vilja bli kär i en annan och så småningom bryta sig loss för att börja om – hur tungt och hårt det än må vara för den som blir lämnad.
Jag läser den här artikeln och blir – förutom trött – förvirrad.
Vad håller folk på med?
Enligt den här boken har de flesta redan, utan framgång, ”vidtagit åtgärder” i sitt förhållande innan de förtvivlat famlar efter denna sista utväg som otrohetssajterna tydligen utgör. Som exempel på åtgärd för att förbättra sitt förhållande nämns, förutom det betydligt mer vettiga ”söka par- eller familjeterapi”, att försöka hetta upp sitt sexliv genom att köpa nya sexiga underkläder och testa nya ställningar.
Detta skulle rättfärdiga noga planerad otrohet?
Att ens prata om planerad och pågående otrohet som ett sätt att ”rädda ett äktenskap” – vad finns kvar att rädda om det hela sker på bekostnad av trohet, förtroende och lojalitet? En part är konsekvent otrogen och därmed sexuellt tillfredsställd, uppdaterade 2.0-bilden av räddaren i nöden.
Var i ligger ”räddningen” – att man slipper sälja villan?
Det är för mig helt ofattbart varför man vill vara gift om man ser på äktenskapet så.
”… genom prasslet kan man fortsätta med en älskad partner trots att man inte får allt man vill eller behöver inom relationen”, skriver Ashley Madisons grundare.
Visst, alla saknar säkert någonting i sin relation. Ett delat intresse kanske, en gemensam dröm, liknande semesterkrav, politiska diskussioner, Seinfeld-humor när allt som bjuds är Stefan & Krister.
Vissa behov får man kanske vända sig till vänner eller övrig familj för att få tillgodosedda. Men håll med om att intressen känns som något mer rimligt att dela utanför äktenskapet, än säng?

Nio dagar, tio kanske, så länge har jag legat hemma sjuk nu och det är smärtsamt vad trist det är när man vilar och vilar och aldrig blir bättre. Ända sedan vår en-veckas-semester har jag varit sjuk, och den måste jag berätta mer om för ingenting botar tydligen vardagsslentrian som några lediga dagar ihop – men först.

TV3 Dokumentär just nu, med kloka Sanna Lundell. Och kloka Ingemar Gens! Apropå förra inlägget – veckans tema är nämligen otrohet, och den big business som omger fenomenet. Man kan gå med på otrohetssajter (om man betalar), anlita privatdetektiver (om man betalar), återskapa radera data från datorhårddiskar och mobiltelefoner (om man… ja ni fattar). Människors rädsla att bli svikna, såväl som andras själviska benägenhet att aldrig nöja sig för den delen, har på något sätt förringats till nya sätt att kapitalisera på. Förespråkarna i kvällens program pratar om hur vi är ”skapta för att hantera spänning” och jämför vänsterprassel med fallskärmshoppning och what-not och jag blir bara så… beklämd. ”Folk säger att vi skor oss på andra människors olycka men vi resonerar så att på det här sättet får de inte veta något, alltså är de inte olyckliga.”

Vilka är det, mer än de som tjänar pengar på det, som resonerar så?

Otrohetssajten Victoria Milan frågade sina medlemmar vart de helst reser med sina vänsterprassel. Resultatet? En exotisk lista toppad av New York och Bora Bora. Men sanningen är mer praktisk än så.

I verkligheten bär snedsprånget inte längre än till en annan svensk stad. Ett dubbelrum i Skövde och en härva av lögner. Värt.