Har ni tänkt på vad superenkelt det är att inte prata om saker?

Att sopa de stora ämnena under mattan, bita ihop lite, förtränga det svåra, bara en stund till. Hoppas att det försvinner.

Kanske är vi rädda att ”saker bara blir värre”. Kanske handlar det om ord som vi vet att när de en gång uttalats aldrig går att ta tillbaka, ord som kanske förändrar allt. Ord som vi inte vet vad de följs av. Kanske är vi för rädda om det ytliga lugn som råder att vi hellre flyter omkring ovanpå, lite missnöjt guppande i falsk trygghet, än att dyka huvudstupa ner i strömt och okänt vatten. Tills vidare nöjer man sig med att slänga ur sig mindre viktig information – lågintensivt tjat eller ofarligt men jäkligt enerverande gnäll – bara för att få lite utlopp någonstans, för att understryka att fan det här är inte riktigt bra även om jag håller käft om anledningen.

Vad dumt det är. För sedan kommer allt, när det väl kommer, höga staplar av besvikelse och hämmad irritation och sårade känslor som bara rasar och ju högre staplarna är desto längre blir fallet och desto ondare kanske det gör att landa.

Har inga lösningar, egentligen. Funderar bara lite högt såhär en tisdag, kring hur man ska sig an det där?

”Varför kommer killar alltid undan med så mycket mer?”
”Vad menar du?”
”Att… en kille kan liksom leva på sitt sargade hjärta en hel livstid, känns det som. Han kommer undan med kalla fötter, eller märkligt och oskönt beteende i allmänhet, så fort han med bekymrad min kan hala fram något gammalt svek och viska att han blivit rädd för känslor…”
”Haha, det är sant. Plötsligt charmigt och ursäktat att sitta och pilla på gamla sårskorpor, han har verkligen känslor på riktigt.”
”Exakt! Så blir det liksom synd om honom i stället för någon stackars rebound som faller pladask för honom men inte får något tillbaka.”
”Men att så många tjejer ändå dras till dem, fullvuxna emokillar som känslomässigt sitter fast i första gången de blev svikna av en tjej i gymnasiet?!”
”Mm. Måste ha med My so called life att göra.”
”Jared Leto satte svåra killen högst på önskelistan?”
”Mm. Kolla bara på killarna man fallit för sen dess. Det förklarar ju en del.”

Det var minusgrader ute men mina händer var svettiga redan innan vi kom in. Nu satt vi i baren, högst upp i Scandic-hotellet vid centralen, drack glas efter glas av husets röda och stirrade ut över ett Stockholm där mörkret sänkt sig för länge sen. Ritade upp planer och drömmar på en servett med min bruna ögonpenna. Det kan ha varit då jag blev kär.

För ingenting (utom möjligen valet av tatueringsmotiv) berättar så mycket om en människa som drömmarna. Det är dem jag faller för. Inte den lata drömmaren, som bittert fantiserar om allt som kunde varit bättre utan att göra något åt saken. Men den driftige. Han som fascineras av långfärdsskridskoåkare och lagom till nästa säsong inte bara lärt sig åka utan därtill trixat in sig i någon anrik skridskoordern. Som har projekt. Som inte tror att man någonsin blir helt ”klar”, och som gillar tanken på att fortsätta vara ofärdiga ihop.

Vi ritade nästan samma drömmar då, på den där servetten. De flesta av dem har vi checkat av tillsammans. Det kommer förstås också tider då man helt fokuserar på sitt eget, sätter bock efter bock i rutorna på vägen till självförverkligande. Och kanske är det vad som håller en samman, attraktionen till den andra som individ.

Men rätt vad det är ska man förenas igen, i något gemensamt. Kanske en Vera, som genast vänder upp och ner på allt och flyttar världsfokus till sig själv. Kanske börjar man om då, ihop, ritar nya planer med henne, platser och blivande minnen på baksidan av samma fransiga servett. Men allt det där ligger längre fram. Allra först möts man i den trånande drömmen om en hel natts sömn.

1) Jag skulle aldrig läsa min partners e-post – det är en förtroendefråga.
2) Jag skulle aldrig acceptera att inte få läsa min partners e-post – det är en förtroendefråga.
3) Jag smygläste min partners e-post – och fann att hen var ett otroget svin.

Mer än 50 procent delar lösenord med sin partner, enligt en ny undersökning av britters nätvanor. 42 procent erkänner att de regelbundet kollar sin partners mejl, medan var tredje medger att de stalkat sitt ex på Facebook eller Twitter. Och av artikelns kommentarer att döma är de tre ovan listade synsätten de klart vanligaste.

Var står ni? Det är så extremt tabu att snoka, att inte lita. Vi kanske tänker ”jag skulle aaaaldrig” men så tar Den Stora Osäkerheten över och med skamfyllt handsvettiga fingrar scannar vi telefonen medan hen är på toaletten. Kanske. Men den sundaste av inställningar är väl ändå den mest självklara: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det gamla rättesnöret ligger väl kvar? Knutet vid samma moraliska grundvalar som relationer vilade på långt innan otrohetssajter eller sociala nätverk. För inte din partner bakom ljuset, oavsett om det är på nätet (där förkastligt beteende ”inte är lika allvarligt” som näthatarna envist försöker hävda) eller IRL. Snoka inte. På samma sätt som ni båda har ansvar att inte missbruka förtroende så har ni båda rätt till ert privata.

Och ja, internet må öppna fler dörrar till vänsterprassel – kontaktskapande ligger liksom i sociala mediers natur. Men jag orkar knappt tänka på hur bittra och paranoida vi ska vara när vi dör, om vi levt hela våra liv med ”tillfället gör tjuven” ringandes i öronen.

… är allt bra klarsynt hon.

Carina Berg. Plötsligt, för någon vecka sedan när hon fyller flera uppslag i DN Söndag, tycker jag om henne ännu mer. Hon bryr sig inte om vad andra går runt och tänker, säger hon i ett textstycke om familjen och relationen
till sin lika kände man.

”Det enda som är viktigt för mig är att jag vet att hemma hos oss är inte gråt farligare än skratt. Det får mig att känna mig trygg.”

Jag stirrar på det där citatet och tänker att precis så är det. Om man vet att världen står kvar fastän det stormar blir man inte lika rädd när vinden river
loss bitar av taket. Om man vet att man inte kan gå fysiskt sönder av att vara ledsen, att sorg är något man kommer stöta på, som måste få finnas, att han inte kommer försvinna så fort allt blir jobbigt… Det är trygghet, i med- och motgång. ”Kloka Carina Berg” tänker jag och fingrar på pappret, vill klippa ut det, rama in det, och någon dag senare när jag och Annika halkar Kungsholmen runt på leriga parkvägar så pratar vi om intervjun och hon skrattar och säger att ”precis det där hajade jag också till på, det liksom etsade sig fast”.

Och vi enas om att när man väl hittar den sortens trygghet så hittar man samtidigt nytt överseende med oväntat mycket annat. Precis den känslan är den jag helst vill ge och få. Och föra vidare, liksom gnugga in redan från början, till den lilla människa som går en vild brottningsmatch mot sig själv
i min mage just nu.

Livet är en schlager, heter det väl? En utekväll kan vara en hård metallåt, en sprittande popdänga eller en sorgsen ballad. Kärlek kan vara all the above och mer, en finstämd visa kanske, en tung hiphoplåt, eller lite panflöjt höljt i dimma. Fick just några listor i ett utskick från Spotify, som tagit hjälp av en musikpsykolog för att undersöka den viktiga roll som musik spelar i människors romanser.

Visste ni att samtliga Dirty Dancing-låtar toppar listan över bästa låtarna att lyssna på när man har sex? Underbart. Cry to me med Solomon Burke måste vara den hetaste av dem alla. Bästa artist för att komma i stämning, enligt undersökningen? Marvin Gaye, föga oväntat men logiskt. Personligen skulle jag vilja lägga till Leonard Cohen också. I’m your man, eller Hallelujah…

Hur som, det här med spellistor för olika nischade tillfällen, det är underbart. Och när det kommer till romantik och relationer finns det ju hur mycket utrymme som helst. Här kan ni exempelvis lyssna på göra-slut-pepp-listan vi skapade i vild självständighetsförklaring för ett par år sedan. Tycker helt klart den håller fortfarande? Och här är några av Spotifys egna listor för den hågade;