Fina Nina berättade sin magiska kärlekshistoria i ett nummer av Elle i somras, och jag fick agera relationsexpert. Såhär svarade jag på frågan om hur man vet när man träffat rätt. Vad tror ni om det?

– När man träffat rätt så bara vet man, säger en del..? För några lyckligt lottade kanske det är precis så det är, men själv skulle jag hellre citera Tage Danielsson – ”utan tvivel är man inte riktigt klok”. Viss osäkerhet och ifrågasättande är helt naturligt när det kommer till stora frågor som att gifta sig eller att bli föräldrar. Kanske beror osäkerheten på att hen inte är allt du tidigare föreställt dig? Det är nog snarare regel än undantag att den vi till slut ”landar” med inte stämmer med vår, i backspegeln helt ouppnåeliga, lista över kriterier… Känslor som jag tror är avgörande att lyssna till här är 1) jag vill inte vara utan den här personen, 2) jag älskar den här personen precis som hen är och 3) den känslan är helt ömsesidig. Men även om ni är i ett tidigare skede av relationen finns knep att ta till – psykologen Egil Linge presenterar i boken ”Hemligheten” ett klockrent formulär för att ta reda på om Tinderdejten i själva verket är din potentiella drömpartner. Svara på frågan ”Skulle jag vilja bli vän med den här personen?” Om svaret är ja står du inför en möjlig drömpartner – är det nej kan du lugnt avpolettera och leta vidare. Det tror jag på!

… och det är länge sedan nu, men tankegångarna bakom beslutet minns jag kristallklart: ”Vi har ju så mycket gemensamt”. Vi hade samma resedrömmar, samma intressen och ett stort gemensamt umgänge. Vi var födda samma dag – bara en sådan sak. Klart jag ville säkra tillgångarna.
Vad jag fick för svar?
”Nej.”
Eller, han sa inte nej, han vrålade ”blä blä dubbelblä” och sprang vilt fäktandes med armarna därifrån.
Jag var tvungen att se det som ett avslag.
Och så här i backspegeln kan jag tänka att det nog var lika bra.
Vi hade eventuellt missat en del viktiga livserfarenheter om vi gängat oss redan vid fem års ålder.

Men poängen kvartstår: Gemensamma intressen, eller gemensamma drömmar och förståelse för varandras passioner, är viktigt. Nej, jag menar inte att man ska göra allt tillsammans. Att få fortsätta vara ’sin egen person’ i ett förhållande är bland det viktigaste som finns. Men grundläggande likheter förenklar, och förgyller skulle jag tro, ett förhållande. Vilken typ av semester man föredrar, var man vill bo, vad man prioriterar. Kanske är din dröm om ett eko-torp i Värmland svårkompromissad med hans hawaiianska surfardrömmar eller böjelsen för cityliv bland gula taxibilar. Och scannar du klassiska kontaktannonser fastnar du antagligen inte för ”Bokmal i beige” som föredrar skogspromenader och lugna hemmakvällar, om dina egna intressen är forsränning på liten barkbit och vilda klubbnätter.

Någonstans måste du börja leta efter den där kärleken. Logiskt är kanske att göra det där du trivs bäst själv. Gillar du bilar? Hästar? Tennis? Ett gemensamt intresse är den perfekta isbrytaren. Kan du ingenting om – tja, säg segling – men vill lära dig? Ta chansen då! Tänk om du träffar kärleken samtidigt som du lär dig kryssa och knopa. Du behöver ju inte använda nischade sajter för att träffa någon som är exakt som du (vad trött man skulle bli på varann?) – du kan lika gärna ta chansen att leta efter någon/något du är nyfiken på.

Och, detta: Oavsett om du gör det på en smalnischad dejtingsajt, på Facebook, på krogen eller på knypplingskursen, det viktigaste är ju att du utsätter dig för möjligheten att träffa någon. Många av de fina fantastiska singlar jag känner utstöter då och då ett uppgivet ”jag träffar ju aldrig någon.” Och visst, har du försökt och aktivt försöker så är suckandet helt befogat. Men om du fastnat hemma, för lat för evenemang eller för kräsen för att ens scanna av en dejtingsajt – då är det inte jättesynd om dig. Du gör dig själv en otjänst. Du minskar dina chanser. Dessutom, och det är fan oschysst; du spolierar chanserna för killen eller tjejen som har väntat hela sitt liv på någon som du.