Efter att ha vunnit Gagarin Cup en säsong stod Erik Ersberg fem månader senare, enligt honom själv, för tavlor för två säsonger inom loppet av en vecka i september. Det bestraffades givetvis med bänken ett tag och när han åter fick chansen av Sergej Michaljov i Salavat Julajevs kasse en knapp månad senare gick han lös på inredningen i spelargången efter att släppt in tre baljor och blivit utbytt mot Dynamo Minsk.

Samtidigt hade Robert Nilsson och Maksim Susjinskij blivit uppsatta på KHL:s transferlista och det började tisslas om att Ersberg skulle få en liknande behandling. Annat vore konstigt med ryskt tålamod. Men han blev kvar, om än som snudd på tredjeval ett tag.

Vi byter år.

I januari hittade så Ersberg sin pikpistol och häftade fast sina två första nollor för säsongen. I februari kom han sedan tillbaka från småskavankerna som gjorde att Salavat stoppade honom från landslagsspel och höll direkt en tredje nolla efter Oddset Hockey Games-turneringen som han inte deltog i. 

Salavat Julajev har haft en strulig säsong med schismer mellan spelare och ledare, missnöje mot ledande spelares maktställning från andra spelare och Aleksandr Radulovs twittrande. De blev inte bättre än femma i den östra konferensen och tvingas möta alltid lika grundserietröga Ak Bars Kazan i konferenskvartsfinalen. Införsnacket den ryska expertisen bjudit på i dagarna handlade ändå om att Salavat fick ses som favoriter, men att den där Ersberg inte är att lita på.

– Jag skulle sätta mina pengar på Salavat. De har en starkare, tydligare struktur. Dock har inte målvakten Erik Ersberg spelat särskilt bra, men målvaktsspelet är beroende av många saker, sade Jurij Novikov, som bland annat var målvaktscoach i Atlant för två säsonger sedan, till R-Sport.

Sergej Nikolajev, som under sin aktiva karriär vaktade mål i både Ak Bars och Salavat, tog det ett långt steg längre när han intervjuades av tatsport.com.

– Ak Bars har en stabilare målvakt i (Petri) Vehanen (…) Salavat har varvat mellan Ersberg och en ung, ostabil (Nikita) Davydov. Ynglingen har liten erfarenhet av att spela i KHL och Ersberg har haft en svag säsong och har inte stuckit ut tidigare heller.

Förra säsongen (i konferensfinalen) ställdes Ak Bars mot en bra Ersberg.
– Jag håller inte med. Han gjorde många misstag och dessutom fick han minimalt med skott mot sig. Jag tror att om han hade fått lika mycket skott som Vehanen, och det var i snitt 30-35 per match, hade Ufa fått stora problem. 

I dag kickades matchserien mellan Gagarin Cups enda tidigare mästarlag igång under slutspelets andra dygn.

Petri Vehanen släppte in tre mål – Erik Ersberg släppte inte in något.

Jag är inte den som hojtar halloj för en match, men jag är den som finner stor glädje i att Erik Ersberg var en nolla.

Ni vet slutklämmen jag skrev i går om att det förhoppningsvis blir fantastiskt roligt att se Jevgenij ”Zenia” Kuznetsov i slutspelet?

Såg man den här smärtan och läste de första uppgifter från Ryssland verkade det inte bli något av med det över huvud taget.

Nya rapporter har nu kommit in och det är Traktors egen hemsida som basunerat ut dem:

Jevgenij Kuznetsov ska vara tillbaka på isen den 1 mars när slutspelet drar igång.

Från en Jevgenij till en annan. 

I går blev det klart vilka lag som kommer att spela Gagarin Cupoch vilka som får ett kyligt sommarlov i februari. Jevgenij Kuznetsovs Traktor Tjeljabinsk kommer att gå in som, om inte storfavorit i öst, så i alla fall som konferenssegrare. Samtidigt är det fortfarande den tiden på året där spelare i många fall börjar göra klart vad de ska göra nästa säsong. Kuznetsov är med allra största sannolikhet inte en av dem, men han håller den klassen att det inte spekuleras i vad han som junis kan åstadkomma i slutspelet utan var han finns till hösten. 

Senast nytt från ryska medier är att Kuznetsov redan ska ha tackat nej till ett bud från Traktor på strax under 17 miljoner. Nu laddar klubben för ett fetare bud medan hans agent även för en dialog med Salavat Julajev Ufa.

Baserat på de första uttalandena från honom den här säsongen kändes det ganska naturligt att han skulle ta steget över till Washington Capitals. Sedan började han snackade om Turkiet, Förenade Arabemiraten och – mindre ironiskt, tror jag i alla fall – att om han skulle fått ett kontrakt över tio år av Traktor inför den här säsongen hade han skrivit på det. 

Så ett tips till spelare som vill mörka alternativt lämna dimmiga ridåer gällande kommande klubbval; i stället för att hänvisa till agenten eller inte säga något över huvud taget. Gör som Kuznetsov, antyd att ni vill spela i alla lag i alla ligor i hela världen.

Var Zenia ska spela sen?

Trakor. Någon annan KHL-klubb. Washington. Fria territoriet Trieste. Hawaii.  Inte den blekaste. 

Men det lär bli fantastiskt kul att se honom spela om Gagarins pokal. 

På något sätt har det slunkit ur mig ett halvt löfte att skriva något om Jevgenij Artiuchin och då inte bara att han är en buse på 195 centimeter och någonstans kring 115 kilo. Den ultimata tidpunkten för det är egentligen inte alls nu, då han är avstängd för en stökig bentackling på Denis Bodrov. Men äh, man kan inte gå omkring och vänta på de perfekta tillfällena hela säsongen, särskilt inte när han redan haft en hattrickkväll.

Jevgenij Artiuchin kommer från en släkt bestående av boxare och brottare. Av någon anledning ville hans pappa att han skulle spela ishockey hellre än att gå upp i ringen och skickade honom till CSKA Moskvas ungdomsakademi. Jevgenij började i försvaret och fick berättat för sig att han skulle stå upp och skydda sina lagkamrater. Med tiden blev han betydligt större än de andra i sin ålder och förstod att en fysisk spelstil faktiskt passade honom.

Det är ingen som kan säga annat än att den gör det. Jevgenij Artiuchin hade aldrig spelat i NHL om det inte vore för att han kastar handskarna när det hettar till eller gjort en VM-turnering med Ryssland om det inte vore för att han använder sin storlek. Motståndarna är inte extra vaksamma på isen när han är inne för att de vet att det smäller i sargen. De är det för att de vet att det gör så satans ont när det smäller.

Jevgenij Artiuchin är en helt okej skridskoåkare, han är faktiskt en riktigt bra skridskoåkare. Tillsammans med sitt ofta bristande spelsinne är det orsaken till att det ibland går illa för de som utan att kasta handskarna ändå tvingas i närkamp med hans kropp.

Men sedan finns det en annan sida av farten.

Hade Artiuchin varit lika enkelspårig som slagskämparna i Vitiaz Tjechov hade han inte spelat i SKA S:t Petersburg. Han hade heller inte varit deras tredje främsta målskytt och definitivt inte gjort ett klasshattrick mot Atlant Mytisjtji förra månaden med en Lillehammerfullträff som topp.

Jevgenij Artiuchin vägrar kalla sig för slagskämpe, utan menar att han helt enkelt är en powerforward.

Han ljuger inte.

Hörde jag omstart? För det var det i dag.

En dag där Fredrik Warg skyfflade in en balja framför mål, men Dinamo Riga ändå föll mot SKA S:t Petersburg.

En dag där Robert Nilsson hakade på i en kontring som till och med kameramannen missade och prickade in en puck i nät, men Torpedo Nizjnij Novgorod ändå 1-3-torskade mot Neftechimik Nizjnekamsk.

En dag där Niklas Persson gav CSKA Moskva en 3-1-ledning, men Jevgenij Kuznetsov ändå lade upp det så att Traktor Tjeljabinsk vann med 5-3.

En dag där Emil Lundberg box play-målade för Lev Poprad, men östra jumbon Avtomobilist Jekaterinburg ändå segrade efter straffar i Slovakien. 

En dag där både Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl inte kom med i poängprotokollet, men ändå gick hem med tre poäng.

En dag där Janne Karlsson varken förmådde Jonas Andersson, Patrik Zackrisson eller någon annan spelare i Atlant att hitta nätet under 65 minuter, men ändå segrade mot Severstal Tjerepovets.

Det var en sådan dag det var i dag.

Ja, vad sjutton, är det ingen annan som ska uppmärksamma ordentligt får väl jag helt enkelt dra upp det med koncist blogginlägg.

Inför kvällens utomhusmatch på Olympiastadion i Helsingfors gav Jevgenij Kuznetsov publiken rådet att ta en sup för att hålla värmen. 

Sen värmde tonåringen, iklädd en ytterst moderiktig hood, åskådarna – de ryska i alla fall – med det här:

Jamen skål då.

I går morse såg jag direktsänd ishockey från Asien klockan nio. I natt gjorde kom jag över samma sak från Nordamerika när uret stod på halv två och Scott Gomez fortfarande varken hade stäm eller gjorde mål.

Det är så klart fantastiskt att vi på bara några år gått från på sin höjd en tillgänglig elitserieproduktion i veckan till att i princip kunna titta på ishockey dygnet runt om det faller en in. Men med det kommer ju också lyxproblem och efter en sånt här dygn kommer den egentligen överflödiga frågeställning över vilken tid som passar sämst för en matchstart?

Jag tror att det är någonstans vid just nio på morgonen. NHL-nätter är knepiga på det sättet att de är nätter. Fördelen där är de flesta ändå har möjlighet att dopa sig vakna och kämpa sig igenom en trött dag efter det. Nio? Har inte man börjat jobba är man förmodligen på väg till jobbet och likadant med skolan för den trotsiga tonåring man kanske har.

Nu råkar jag vara den typen av man som kan fånga in när Metallurg Novokuznetsk gästar Amur Chabarovsk till frukosten. 

Jorå, det fanns en poäng med att se den.

Hade ni frågat mig för en vecka sedan hade jag sagt att det redan är klart vilka som går till Gagarin Cup. Samma fråga efter den andra perioden i går och jag hade sagt motsatsen.

Efter fem raka förluster hade Amur, som ledde östra konferensen klart i början av säsongen, åtta poäng tillgodo på Metallurg Nk under slutspelsstrecket och underläge med 0-2 efter två perioder. Med nästan bara tre femmor friska, en smått hysterisk Hannu Jortikka i båset, en match mer spelad och i övrigt samma spelschema som Metallurg i fortsättningen fanns det mycket som talade för ett fall även under slutspelstrecket. 

Rutinerade Metallurg Novokuznetsk hade låtit Amur gör sina misstag, straffat dem för att då-och-då-säkerhetsrisken Mikko Mäenpää är klar försteback och att Jakub Petruzalek saknade skakade Petr Vranas centring och kontrat in två baljor.

Sedan hände den tredje perioden. 

Metallurg slog puck out två gånger och åkte på en felaktig hakningsutvisning.

Smack! Andrej Stepanov snärtade in 1-2. Smack! Stepanov testade igen men missade. Smack! Stepanov dunkade dit 2-2 i sekvensen efter missen.

När det sedan gick till straffar slapp Amur-kaptenen Dmitrij Tarasov passa – vilket han ändå inte gjort på hela matchen – och det sista han gjorde innan KHL helt tog uppehållet för Oddset Hockey Games var att avgöra.

Nödvändig fakta: Det spelas till 54 omgångar. Fet stil: klara för slutspel. Kursiv stil: missar slutspel. Skärmdump:khl.ru

Frågar ni mig om att det är klart vilka som tar sig till Gagarin Cup?

I väst är det bara Spartak Moskva och Lev Poprad som i teorin kan knuffa undan åttondeplacerade CSKA Moskva, men hur obalanserad hela den klubben än är för tillfället ser jag inte det hända. Till Dinamo Riga-fansen och ert kvarvarande spelschema är det bara att säga grattis. 

Österut tror jag att jag i går morse såg den match som knäckte Metallurg Novokuznetsk.

Efter viss eftersurfning har jag kommit fram till att det finns få ställen i Ryssland där det är lika kallt som här i Skellefteå där jag sitter och fryser.

Murmansk är ett av dem.

Det passar bra på sitt sätt.

Därifrån kommer nämligen Jevgenij Timkin. Egentligen har det inte funnis någon anledning att känna till honom förrän nu. Timkin var aldrig riktigt nära att skaffa sig en bofast plats i Avangard Omsks A-lag och stack inför förra säsongen över till Nordamerika. Där gjorde han totalt meningslösa noll mål och sju assist på 35 matcher i ECHL, farmarligan till AHL.

Nu lirar han i Vitiaz Tjechov och ni vet ju vad det betyder i den här bloggen. 

En snackis och ett YouTube-klipp:

CSKA-försvaret agerar som de vore på fyllan – så är det – men i såna här kalla tider och i väntan på Oddset Hockey Games-uppehållet och Gagarin Cup-slutspelet är det inte någon man ska haka upp sig på.

Tydligen finns det oväntade talanger över allt i Tjechov. Michail Anisin, som då representerade Vitiaz, drog fram det här under All Star-helgen, för den som missat det:

Hör upp och häpna. Vitiaz Tjechov har tokat sig igen och skandal-KHL-bloggen vill inte vara sen att haka på. Själva storyn läser ni här och nu finns det ytterligare information att lägga till. 

Artiom Lukojanov beskylldes alltså för att ha skadat Vitiaz målvakt Matt Dalton och för det fick han stå upp mot Jon Mirasty. Sedan fick han även gå en runda på mot Nick Tarnasky efter ett knäning.

KHL har nu, snabba som alltid, bestämt straffen kalabaliken i Kazan. Så här ser det ut:

– Artiom Lukojanov: frias helt från sitt matchstraff.

– Kip Brennan: fem matchers avstängning.

– Nick Tarnasky: fyra matchers avstängning.

– Jon Mirasty: två matchers avstängning. 

Och här har ni ”brottet” som startade allt:

Tjenamoss!

Sedan senast har vi (väl?) i kommentarsfältet kommit fram till att All Star-matcher är något vi inte hoppar ur våra leder för att se, men att skillsen är något som är trevligt att spana in före själva spelet dissas. Själv har jag inte åstadkommit särskilt mycket förutom att ha dragit på mig feber, i feberyran slängt en tanke på Aleksandr Rjazantsevs påstådda hastighetsrekord på 183 kilometer i timmen och nu till sist blivit av med febern.

Det jag känner, och mer eller mindre känt hela tiden, är att jag struntar fullständigt i om det är en lirare från KHL eller NHL som drar i väg det hårdaste slagskottet under ett All Star-jippo. Jag menar, ska man verkligen kolla upp vem som har det hårdaste slagskottet i världen får man köra en tävling som enbart går ut på det, ha kvalificeringer runt hela hockeyvärlden och allt det där. Vad säger att ingen i KHL som inte blev uttagen till jippot för sina prestationer för sitt lag under säsongen inte skjuter hårdare än Rjazantsev och vice versa med Chara i NHL?

Så det är skitsamma med det där, om ni frågar mig. Dessutom slog han inte ens hastighetsrekordet för KHL-spelare i Lettland

Det är fortfarande Jugramålvakten Edgars Masalskis som har det. Han satte det med en bil, bröt naturligtvis lagen och berättade nyligen om det i en intervju magasinet Hot Ice.

– Vad finns det att dölja, ibland bryter man hastighetsbegränsningarna. Det är bara bra att kunna vägarna. Jag förstår var det kan finnas poliser och var det inte finns. Mitt personliga rekord i Lettland är 210 kilometer i timmen. Det var väldigt länge sedan och bilen var min pappas. Nu får han reda på det.

Masalskis älskar enligt egen utsago bilar och framför allt då bilar som går fort. Linus Videll behöver dock inte känna sig orolig för att sätta sig i lettländarens passagerarsätte i Chanty-Mansijsk. Masalskis har inte bemödat sig att ska en ny kärra sedan flytten från Lettland eftersom han bara bor tio minuter från arenan.

Till sist och apropå All Star-helgens snackisar. Fisketrixaren Vladimir Tarasenko slog i kväll till med sitt första hat trick i SKA S:t Petersburgs tröja samtidigt som klubben firade sin 1000:e match den ryska högstaligan.

Det smällde bara till.